Ryssland är inte ensamt om ledare med en uppblåst föreställning om sin persons och sitt lands betydelse. Men det finns, alltsedan storfursten i Moskva på 1400-talet frigjorde sig från Djingis Khans efterträdare - ”tataroket” - en imponerande beständighet i uppfattningen att Ryssland har ett särskilt uppdrag i världen.
Senaste företrädaren för denna uppfattning heter Vladimir Putin.
Hur Putin fungerar, överlagt och långsiktigt, eller kortsiktigt och impulsivt, är omdiskuterat. Washington Post har avfärdat honom som mafiosi och opportunist. Stora tidningar runt om i Europa skrev 27 juli att hans politik präglas av permanent äventyrlighet.
Det är förstås inte så han själv ser saken.
En gång skulle tsaren frälsa sitt land, och mer därtill, som ledare för Tredje Rom – efter att det riktiga Rom svikit den sanna tron och Konstantinopel erövrats av muslimer.
Under 1900-talet skulle världen formas efter mönster av den kommunistiska Sovjetunionen.
I de yttersta av dessa dagar tycker Putin & Co att borde världen lyssna på deras budskap om – hör och häpna – förnuft i den globala politiken.
Glöm alla detaljer, såsom trakasserier av och krig mot svagare grannar. Den stora bilden Putin vill förmedla, vid presskonferenser och i upprepade samtal med kolleger som Angela Merkel och Barack Obama, är att Ryssland står för en förnuftig politik – en som kan fungera. I motsats till den politik som bedrivs av EU och framför allt USA, exempelvis i Ukraina och i arabvärlden. Med kaos och allmänt elände som följd.
Putin nämner inte det andra ser, att framgång för demokrati i ett slaviskt och därmed speciellt närstående land som Ukraina, utgör ett direkt hot mot hans egen maktställning.
Nej, hans och utrikesminister Sergej Lavrovs linje är att Moskva står för en realistisk och internationellt giltig politik som inte utgår från fromma förhoppningar utan från en saklig bedömning av hur verkligheten ser ut och bör hanteras.
Angela Merkel ska i samtal med Barack Obama i våras ha sagt hon tycker att Putin saknar verklighetsförankring och lever i en annan värld.
USA:s utrikesminister John Kerry har apropå Ukraina kritiserar Putin för hans ”1800-talsuppträdande”.
Ett kort ögonblick fanns i alla fall på papperet en samsyn om Europa mellan det avblåsta kalla krigets parter. I Paris 1990, när Sovjet ännu fanns och ledaren hette Gorbatjov, antogs en ”charta”, en regelsamling. Sedan ägnade väst många år till att försöka övertyga Moskva om att dess syn på inre demokrati och relationer mellan länderna var den rätta. Nato och EU sträckte ut en hand till Ryssland.
Men demokrati som i väst passade inte Putin och redan före honom tyckte sig Kreml möta bristande respekt för sina synpunkter på världsordningen.
Nu upplever vi hur Kreml försöker övertyga sina partners i väst – jo, Putin kallar dem ännu partners – om hur fel de har.
Obama, Merkel och andra håller dialogen i gång med Putin. Ett av få positiva tecken, i det dödläge relationerna hamnat i.