Sveriges närmaste relation är med Finland, förklarade Carl Bildt 2006, när han som nybliven utrikesminister (M) träffade sin finländske kollega Erkki Tuomioja (S).
Det har blivit många möten Bildt-Tuomioja. Nu senast 2 februari på ett seminarium om Vinterkriget, på Grand Hotel i Stockholm, där det vid den här tiden för 75 år sedan fördes samtal som ledde till fred 13 mars.
Stalin, som överfallit Finland 30 november, fick en tiondel av Finlands yta. En halv miljon människor drevs på flykten.
Sverige uppnådde sitt mål – en snabb fred och ett bevarat suveränt Finland. Landet blev kvar som en buffert mot Ryssland, en ”transportteknisk fördröjningszon” som det hette under kalla kriget.
Så cyniskt kan man också definiera vår ”närmaste relation”! Varför finländarna har sina reservationer gentemot Sverige.
Tuomioja är, säger Bildt uppskattande, en person som både läser och skriver böcker. Bland annat om mormor Hella Wuolijoki. I januari 1940 träffade hon sovjetrepresentanter i Stockholm. Hon, som hann med att vara bonde, kommunist, författare, spion, landsförrädare, riksdagsledamot och radiochef, verkar då ha lyckats övertyga dem om de verkliga stämningarna i Finland, dels att Stalins quislingar inte hade en chans, dels att Finland var redo för en hård fred.
Stalin övergav, av olika skäl, sin tidigare plan på att behandla Finland som Baltikum.
Finland har av historien lärt sig inte sätta sin lit till någon annan. Inte ens till det Sverige varav Finland var en del i hundratals år och som finländarna genom kontakter på alla områden objektivt står, just det, närmast.
Det går att finna skäl långt tillbaka i historien, i Stockholms oförmåga att värja Finland mot ryssarna och sedan i den finska nationalismens avståndstagande till det svenska. Men vi har också händelser i närtid.
När Tuomioja år 2000 första gången blivit Finlands utrikesminister enades han med sin svenska kollega Anna Lindh om att våra två länder aldrig ska överraska varandra i säkerhetspolitiken, utan informera och rådfråga i förväg.
Det hade Sverige inte gjort när S-regeringen 1990 beslöt ansöka om medlemskap i nuvarande EU. Händelsen satte djupa spår. Ingvar Carlsson har uttryckt djup ånger över den situation som uppstått.
Detta är alltså historia. Med gott slut.
Tänk om vi kunde säga samma sak om Vinterkriget.
Kanske gick det för några år sedan. Ryssland och Finland hade ju bättre förbindelser än någonsin.
Men nu finns obehagliga paralleller mellan Stalin 1939 och Putin i dag.
1939-40 kände sig finländarna svikna av Sverige. Sveriges hjälp var omfattande – ”Finlands sak är vår”. Men den motsvarade inte förväntningarna.
I dag förenas Finland och Sverige av begreppet alliansfrihet. Vi samarbetar alltmer. Vi tar ansvar för varandra inom EU-ramen. Men Finland har inte som Sverige utfäst sig att bistå andra i en kris, och förväntar sig inte bistånd av dem.
Vi är vänner, men Finland litar inte på oss.
Det blev inget av den segerparad i Helsingfors som Stalin gav sina underhuggare order att planera. Att det inte blir någon i framtiden heller tänker finländarna se till. Själva. (SNB)