Den socialdemokratiska självbilden har alldeles säkert varit en stor fördel för partiet - en gång i tiden. Men den har allteftersom blivit en börda. Somliga krafter putsar på bilden och myten om S som synonymt med makten. Men ju mindre S blir desto svårare blir det att hålla kvar bilden av sig själv som det självklara maktpartiet.
Att inte förklara S-krisen som att den kom som en blixt från klar himmel i årets val har blivit vanligt bland socialdemokrater med en viss självbevarelsedrift. Och utan tvekan finns sådana representerade i det socialdemokratiska partiets kriskommission som inför förra helgen presenterade sin valanalys.
Denna består av väsentlig och saklig kritik av den förda politiken men den bär också spår av en lite för okritisk bild av det egna partiets närhistoria, åtminstone för vad som torde vara klädsamt för ett parti i djup kris. I rapporten tecknas en mycket positiv bild av socialdemokratisk politik och av Socialdemokraterna från 2000 och fram till mitten av mandatperioden 2002-2006.
Ser man till valresultaten är frågan om ens framgångsvalet 2002 kan ses som en produkt av enbart socialdemokratisk förträfflighet. Vad som glöms bort i S-analysen av den perioden är Moderaternas enormt dåliga resultat som definitivt måste ha hjälpt socialdemokratins siffror. Historiskt sett är inte ens 39.9 procent ett toppresultat för S, vilket var resultatet 2002.
Kanske är det rent av så att den djupa S-krisen i själva verket uppstod när partiet förlorade valet 1991 och att det tagit så lång tid för rörelsen att ana grundläggande dilemman och problem för partiet?
I valanalysen skylls årets valfiasko på ett antal faktorer, bland annat på hur borgerligheten lyckades vinna förtroende på sättet man skötte finanskrisen, det rödgröna samarbetet samt en del skatteförslag som S trodde skulle ge mer väljaravkastning än vad de gjorde. En annan mycket intressant kritik som S-rapporten lyfter fram är riktad mot partiets strategi att möta Sverigedemokraterna genom att ständigt utmana Alliansen på vem som kunde ta störst avstånd från SD. Analysgruppen menar att det mycket väl kan ha gynnat SD i stället för det motsatta, som var avsikten.
Under helgen höll också Mona Sahlin tal till sina partivänner på förtroenderådet. Det var ömsom en kärleksförklaring, ömsom mycket vass kritik.
"Ge min efterträdare ett tydligt mandat. Låt henne eller honom leda och lita på de vägval han eller hon gör", sa hon till delegaterna och det var tydligt att det var riktat mot alla dem som gjort livet surt för henne som partiledare, inte minst i samband med lanseringen av det rödgröna samarbetet.
Tillväxt- och näringspolitik tydligare byggd på företagande och forskning, ekonomisk politik byggd på kunskap för konkurrenskraft, skattepolitik som "inte skrämmer människor" och "välfärdspolitik som tveklöst ställer sig på medborgarnas sida - som utgår från behov, och garanterar valfrihet och högsta kvalitet". Och en arbetslinje byggd på rätt och plikt. Detta är något av vad hon politiskt vill se i en förändringsbenägen socialdemokrati i framtiden. Och visst låter det lite som en folkpartist från Westerbergeran.
Tänk att hon skulle ha regerat Sverige med hjälp av de stoltaste regleringsivrarna, de gladaste skattekramarna och de ilsknaste isolationisterna. Vilken tur att hon slapp. För Sveriges skulle men också för Sahlins.