Vid tre tillfällen under de gångna hundra åren har det i Afghanistan gjorts försök uppifrån att ge kvinnorna större frihet.
Första gången: När kung Amanullah på 1920-talet ville låta flickor gå i skola drevs han i landsflykt, anklagad för brott mot islam.
Andra gången: När kommunisterna som tog makten i en blodig kupp 1978 ville införa jämställdhet mellan könen blev det uppror, sovjetisk invasion, och krig. Det slutade med att talibanerna tog makten 1996.
Tredje gången: Nu är det världssamfundet som sätt på prov.
Vad händer när det FN-stödda militära engagemanget avslutas år 2014?
"Mycket tyder på att beslutet att dra tillbaka alla utländska stridande trupper kan komma att omintetgöra de nyvunna rättigheterna och föra tillbaka landet in i 1990-talets mörker".
Så inleds en rapport från tankesmedjan Fri Värld om kvinnornas situation i Afghanistan.
(Rapporten finns på frivarld.se)
Författarna, Renate Larssen och Sara Norrevik, koncentrerar sig på som vad som hänt, sedan talibanerna störtades 2001. Rapporten presentades på ett seminarium 24 september.
Där deltog Johanne Hildebrandt, krigskorrespondent under 20 år och erkänd expert på det svenska militära engagemanget i Afghanistan.
Hildebrandt uttryckte sin beundran för vad den svenska kontingenten gör - i praktiken 250 skyttesoldater "som ska skapa fred i ett område stort som Norrbotten".
Här var även Johanne Fogelström, ordförande i Svenska Afghanistankommittén, SAK, som arbetat för det afghanska folket i 30 år, alltsedan det på allvar hamnade på den svenska utrikespolitiska kartan genom den sovjetiska invasionen 1979.
Även under talibanstyret på 90-talet gick 40 000 flickor i SAK-stödda skolor. Flickor skulle inte få gå i skola. Men med en låg profil kunde det gå ändå.
Detta sagt som en strimma hopp i mörkret. För något slags talibanstyre är ett realistiskt alternativ.
Rapporten har skrivits för att motverka det tomrum författarna anser har uppstått efter att beslutet togs att trappa ned i Afghanistan. Frestelsen finns att beskriva verkligheten så att bilden passar politiken och opinionen i Sverige.
Rapporten gör upp med alla föreställningar om att vi nu skulle kunna lämna Afghanistan därhän. Afghanistan är inte säkrat vad gäller kvinnors rättigheter, vilka spelat en stor roll för Sveriges och även andras engagemang.
Sverige har lovat att till 2024 ge Afghanistan 8,5 miljarder i bistånd. Sverige bör verka för att världssamfundet inte glömmer Afghanistans kvinnor, menar Larssen och Norrevik.
Man kan hålla med. Ty med talibanerna redo att ta över om/när regeringen i Kabul bryter samman torde intresset för kvinnors rättigheter vara begränsat bland olika slags afghanska makthavare.
Annat är viktigare för dem som förbereder sig för tiden efter 2014.
Som att likt president Karzais familj för ut föra ut buntar med pengar till trevligare länder - Hildebrandts formulering.
Eller vässa sin terror och sin propaganda, som talibanerna gör.
Säkerhetsläget försämras "medan vi står här och pratar", säger Johanna Fogelström.
Men hon säger också om kvinnorna: "De som vi träffar är mera positiva om framtiden än vi är."