Rubriker och löpsedlar innehållande orden fiasko och kaos eller krav på omval. Vi har vant oss vid dem den senaste tiden. Har de inte handlat om krisen inom Socialdemokraterna så har det handlat om Melodifestivalen.
Visst är det lite underligt att när en tv-tävling går snett och människor eventuellt röstat fel upprör det somliga tidningars reportrar till max och en hel uppsjö tittare. Att regionvalet i Västra Götaland måste göras om på grund av misstankar om valfusk och att valet i höstas fick ovanligt många anmälningar för brister i genomförandet vållade inte ens i närheten så mycket uppmärksamhet. I höstens val handlade det ju ändå om hur våra skattepengar ska förvaltas, vilken välfärd vi vill ha och vilka idéer och värderingar som våra politiker ska grunda sina beslut på och inte om vem som ska företräda Sverige i en musiktävling i Düsseldorf. Lite underligt är det.
Men nu är det som det är. Engagemanget för Melodifestivalen är stort. Mitt eget förhållande till tävlingen ganska kluvet. Det var bättre förr, är min spontana reaktion på att fyra deltävlingar, en andra chansen-tävling samt en final produceras. En annan aspekt av det är att detta jippo sköts av statstelevisionen - är detta verkligen något för Public service?
Det folkliga engagemanget berör allt - kläder, framträdande eller låttexter upprör och roar tv-tittarna. I början av 70-talet sjöng gruppen Malta med Claes af Geijerstam och Göran Fristorp sången "Sommaren som aldrig säger nej" med textraden "Dina bröst är som svalor som häckar". Svenska akademiledamoten Lars Forssell som skrivit texten ådrog sig kritik - en hel del tyckte att texten var stötande. I dag skulle det knappast väcka någon större anstöt. Inte ens After Darks "Åh när ni tar saken i egna händer", som var klart "under bältet" utsattes för någon större kritik. Tiderna förändras sannerligen men upprördheten består om än på grund av andra orsaker.
I år är det i stället genus- och jämställdhetsmoralisterna som upprörs. Zoran Alagic, en gång i tiden pressekreterare för jämställdhetsministern Margareta Winberg (S), har gått i taket och skrev ett långt upprört inlägg på debattsajten Newsmill med rubriken "Schlagerhögerns Linda Bengtzing kränker oss pappor".
Kortfattat går Bengtzings refräng ut på att hon lever ett bra liv med en man som är händig, trygg och jämställd, men trots det fantiserar hon om någon annan.
Alagic kontrasterar med att nämna Sara Vargas låt som tar upp ett angeläget politiskt ämne - om misshandlade kvinnor.
Han har rätt, sett ur en politisk kontext, då är Vargas låt oändligt mer relevant. Men det är inget politiskt val som ska göras i kväll.
Man får då i sanning vara en oerhört lättkränkt person om man känner sig förödmjukad och sårad av Bengtzings text. Visst tar man sig för pannan.
I kväll får vi se om alla jämställda och eventuellt också kränkta pappor sluter upp i kampen mot Bengtzing. Jag tror det inte.