Vi måste förvalta filmen
Biokö. Stort intresse för Göteborgs filmfestival för några år sedan.Foto: Uffe Nylén/BLR-fotograferna/Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det handlar onekligen om en betydande kulturpersonlighet. Verksam inom många områden. Teater, film och stor litteratur i form av texter.
För den breda svenska allmänheten är det väl som mästaren bakom filmer och tv-uppsättningar som Ingmar Bergman blev riktigt känd. Många har sin egen favorit. För somliga är det högborgerligheten speglad i Fanny och Alexander, gudsproblematiken i Det sjunde inseglet eller människans ensamhet i Smultronstället. Uppsättningen av Trollflöjten lockade fram intresse för både opera och Mozart.
Filmens ungdom och fräschör märks i jämförelse med musikteaterns 400 år eller den ännu äldre talade teatern och litteraturen. Numera är dock vår samtid minst lika präglad av bilder som av bokstäver. Ingmar Bergman blev också en av de konstnärer som lyckades kombinera ett innehåll som fick recensenter och den akademiska världen att nicka bifall samtidigt som en bred publik lockades. Film som kulturuttryck kan ibland på ett spännande sätt just föra samman marknad och kommersialism med kvalitet och djup. Det gör den onekligen till ett medium för vår tid.
Ingmar Bergman som den store regissören och manusförfattaren fäster åter uppmärksamhet på Sverige som filmland. Det finns ett arv att förvalta.
Rent tekniskt står vi inför ett stort skutt då den gamla tekniken överges för digital-bio. Det skapar helt andra förutsättningar än i dag att visa kvalitetsfilm i hela landet oberoende av hur många kopior som tagits fram. Istället för att vänta på landsvägsbussen eller fraktfirman som kommer med filmrullarna ger den nya tekniken möjlighet till helt annan bredd och snabbhet. För en del biografer kan investeringen i nya projektorer inledningsvis vara en hög kostnad som dock ganska snart kan återbetalas i form av lägre fraktkostnader och förutsättningar för ett större utbud.
Det så kallade filmavtalet mellan staten och ett antal branschorganisationer som gäller till utgången av 2010 är något av ett finansiellt fundament. Det bygger på att filmen stadigt lockar fler än 15 miljoner besökare över en tolvmånadersperiod. I dag är man farligt nära denna nedre gräns. Den nya tekniken kan skapa ett förnyat intresse. Det visar att det inte behöver vara någon konflikt mellan bred publik film och den smalare. Den som går på bio en gång har lättare att komma en andra gång än den som likgiltigt vandrar förbi.
Internet som ger tillgång till film, musik och andra kulturupplevelser har också en skuggsida i form av olagligheter. Grunden för fler stora svenska biograffilmer är naturligtvis att vi alla betalar för det vi tittar på. Möjligheten att långsiktigt finansiera och utveckla försvinner ifall det inte finns en lagstiftning och ett rättssystem som gör det möjligt för producenter, regissörer, skådespelare, artister och författare att få betalt för sitt arbete.
Den så kallade piratverksamheten är inte oskyldig utan en urholkning av den upphovsrätt som behövs för fortsatt skapande.
Ingmar Bergman har lämnat ett stort arv efter sig. I form av kulturella upplevelser, men också genom en unik skatt av dokument som det renommé han varit med om att skapa för svensk film. Vi har ett ansvar att förvalta detta. Filmen som konstart må vara ganska ung jämfört med andra former. Men den är etablerad. Och respekterad. (SNB)
DEBATT