Vi har världens bästa grannar
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Är det någon större skillnad? Med historien i backspegeln vill jag nog säga att bägge länderna har anledning fira jubileet. Eller som UD:s kabinettssekreterare Hans Dahlgren uttrycker det: "Det som hände 1905 var inget annat än en gemensam ansträngning att hitta en fredlig lösning på ett problem som hade kunnat leda till en mer våldsam urladdning. Det hedrar ledarna på båda sidor att man genomförde unionsupplösningen på det sätt som skedde." Riksdagens talman Björn von Sydow menar, att unionsupplösningen bidrog till ett snabbare införande av parlamentarism i Sverige.
Men det är bra att komma ihåg - ofattbart i dag 2005 - att vi för 100 år sedan var så nära en våldskonflikt våra grannländer emellan. Det är något att vara tacksam för att vapen aldrig kom till användning.
Under de senaste hundra åren har det utvecklats ett enastående nära och gott förhållande mellan länderna. Det är bara så. Ibland hör du Norge- och Sverigehistorier, som ofta ursprungligen kommer från amerikansk-polska motsvarigheter och som jag är allergisk mot. Det enda dessa inte ens roliga historier bidrar till är att bekräfta föråldrade och trista fördomar om varandra.
De kontakter jag under yrkeslivet haft med norrmän visar i stället på en stor förtrolighet och närhet även om Norge är med i Nato men inte i EU och vi tvärtom är med i EU men inte i Nato. På alla samhällets områden finns mellan Norge och Sverige ett rikt kontaktnät. Ibland dyker upp frågor där vi har olika synpunkter - konstigt vore det annars. Vi gillar inte deras kommersiella valjakt och lika säkert tycker norrmännen inte om något liknande hos oss. Men relationen kan jämföras med en familjerelation. Det är ju inte alltid familjemedlemmar har lika åsikter eller hur?
Unionsupplösningen är med dagens språkbruk ett utmärkt exempel på hur konflikthantering kan förhindra våldsanvändning. Unionen mellan Norge och Sverige 1814-1905 var till stora delar ett resultat av de omvälvningar i Europa som Napoleonkrigen förde med sig.
Norge blev ett kungarike förenat med Sverige men med lagar och privilegier från den dansk-norska tiden.
Oppositionen i Norge mot unionen hade efter 90 år gått så långt att en upplösning närmade sig. Förhandlingslinjen hade en stark position inom riksdag och regering. Till det bidrog också att den svenske kungen och kronprinsen förespråkade en fredlig upplösning och att det hos stormakterna inte fanns något stöd för en militär lösning. Dagens Nyheter publicerade i år på Norges nationaldag vad som sades vara nya historiska belägg för att Sverige var på väg att militärt angripa Norge. Inom militären fanns säkert liknande planer. Men landets politiska ledning tyckte annorlunda.
Detta goda exempel på fredlig lösning av konflikter har sedan utan skryt blivit ett kännemärke för både norsk och svensk utrikespolitik. Det är troligen ingen tillfällighet att FN:s två första generalsekreterare rekryterades från våra länder; Tryggve Lie och Dag Hammarskjöld.
Och norrmän och svenskar fortsätter att internationellt verka för lösningar av konflikter. Norske politikern Erik Solheim har aktivt bidragit att få de stridande parterna på Sri Lanka att närma sig varandra. Och svenske ambassadören Sten Rylander, som har ett EU-uppdrag att medla i konflikten i Darfur i Sudan. Bägge kommer till Reykjavik tisdag den 7 juni, då unionsupplösningen firas vid ett seminarium på Nordens Hus.
Kolumnen