Trygghet är det viktigaste för oss människor näst efter kroppsliga behov, när vården flyttas långt bort från oss försvinner samtidigt en del av vår trygghet. Är det inte hög tid att landstingsmajoriteten börjar arbeta med trygghetsfrågorna, ni vet väl om att ni bidrar starkt till landsbygdsdöden med den politik ni för?
Lena Segerberg (S) var en av de glada röd-gröna landstingspolitiker som gjorde ”tummen upp” vid fontänen i Överum i samband med den kraftiga neddragningen av vård förra våren. I Västerviks-Tidningen (13/9) gör hon ett skriftligt ”tummen upp” för kraftigt försämrad service, den här gången gäller det barnhälsovården i södra kommundelen.
Lena Segerberg vill låta påskina att det kommer bli så fantastiskt bra för alla föräldrar och småbarn att färdas ända till Västervik för BVC-besöken, att det kommer att innebära så mycket bättre service är argumentet. Men, möjligheten att åka till Västervik och ta del av öppen förskola, socialtjänst och mödravård finns väl redan idag? Det erbjuds till alla föräldrar, hur kan det i rimlighetens namn innebära bättre service att färdas långt med bil eller buss för de ”vanliga” BVC- besöken, vilka är ganska många till antalet den första spädbarnstiden? Hur smidigt är det att resa långt med ett spädbarn och eventuella större syskon i bil i dåligt väglag under vinterhalvåret, för att inte tala om hur det är att dra med dem i kollektivtrafiken, vilket sannolikt blir ett heldagsprojekt?
Frågan är om vi som drabbas verkligen upplever en kvalitetsförbättring när det blir så krångligt och tidsödande för oss att ta del av denna kvalitet? Vi i norra kommundelen är långt ifrån nöjda med tillgängligheten vad gäller vård, vi nöjer oss inte heller med svar som ”men ni ska ju vara nöjda att ni fick en läkare överhuvudtaget i Överum”, när vi tidsmässigt bara fått en bråkdel av tidigare service! Vi är fortsatt mycket oroliga att nuvarande lösning bara är en långsam utfasning, i hopp om att vi inte kommer att skrika lika högt den dag vården försvinner från oss helt.
Även vi landsbygdsbor vill känna trygghet och kunna ta del av vård utan att det ska vara alltför krångligt och tidsödande, är inte detta en jämlikhetsfråga?