Vem vill och kan leda EU?
Ledargestalt. Frankrikes energiske president Nicolas Sarkozy har inget emot att ta på sig ledarskapet för EU och reser runt i världen för att stärka sin position. Nyligen besökte han Rysslands president Vladimir Putin i Moskva.Foto: Alexander Zemlianichcenko
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ingen kan anklaga Frankrikes president Nicolas Sarkozy för falsk blygsamhet, när han apropå EU, säger så här i en intervju i New York Times.
Det låter som ett eko från förr. Från general de Gaulle till Jacques Chirac kunde franska politiker säga "La France", som om blotta namnet vore ett ovedersägligt argument för franskt ledarskap.
Men det är något nytt med Sarkozy. Han må vara lika nationalstolt som sina företrädare. Men han har klart signalerat till fransmännen att ledarskap måste förtjänas. Genom arbete.
Han föregår med gott exempel. Ingen 35-timmarsvecka för honom inte. Och semestern som han traditionellt tog i augusti, precis som andra fransmän, gick till USA.
Varför skulle han bry sig om antiamerikanismen hos en liten del av den franska eliten? frågar han, och berättar gärna om allt han gillar med USA och dess invånare.
Semesterns mest uppmärksammade inslag blev en träff med den amerikanske kollegan på Bush-klanens sommarresidens Kennebunkport i Maine.
Senast har Sarkozy rest till Moskva, där han träffat president Vladimir Putin både på datjan utanför Moskva och i Kreml. Precis före resan till Ryssland träffade han Polens och Tjeckiens ledare i Paris. Han har tidigare varit i Polen, sin fars hemland Ungern, och i Bulgarien. Han markerar att han vill kunna tala med Kreml även på vägnar av EU:s nyaste medlemmar.
"Hyperpresidenten", benämner fransmännen sin statschef, för hans hektiska aktivitet på alla områden. Hemma och utomlands väcker han beundran - spetsad med irritation, och löje.
Ännu är ingen säker på om fransmännen tänker låta Sarkozy förverkliga sitt projekt att kunna påverka världen via en blomstrande ekonomi och EU-support. Företrädaren Jacques Chirac, hade samma ambitioner. Han tvingades ge upp.
Men vad gäller EU är tidpunkten gynnsam. Det finns en efterfrågan på ledarskap. Även om EU är ett kollektiv har samarbetet mått bäst om det funnits någon eller några som uppfattats orka driva på.
Frankrike miste förmågan när Jacques Chirac 2003 stötte sig med USA och de gamla och blivande EU-medlemmar som solidariserade sig med USA i Irak-frågan. Sedan led han en svår prestigeförlust när det 2005 här (liksom strax efteråt i Nederländerna) blev nej i folkomröstningen om EU:s nya fördrag.
Hösten 2005 fick Tyskland en ny förbundskansler. Angela Merkel skördade sina första lagrar som konfliktlösare vid en EU-topp i december 2005, och som ordförande första halvåret i år fick hon också ampla lovord. Men även om hon personligen är populär leder hon en koalition i vilken hennes kristdemokrater och socialdemokraterna lurpassar på varandra för att ligga så bra till som möjligt inför valet 2009. Hon har nog att göra hemma och trots meningsskiljaktigheter med Frankrike, främst i ekonomiska frågor, passar det henne att släppa fram Nicolas Sarkozy i EU:s rampljus.
I Spanien är det val nästa år och i Italien utför Romano Prodi, tidigare ledare för EU-kommissionen i Bryssel, ett dagligt balansnummer för att rädda sin regering i den kris både statens finanser och landets ekonomi upplever. Därifrån är inget ledarskap att vänta, inte heller från "Benelux", tre länder som brukat kunna olja Europassamarbetets gnisslande hjul. Belgien saknar regering flera månader efter ett val, och Nederländerna har ännu inte hämtat sig från folkomröstningen 2005 med dess besked: "Vill inte!"
I Storbritannien försökte Tony Blair efter valsegern 1997 placera sitt land i centrum. För att markera detta ville han att britterna skulle byta pundet mot euron. Hans finansminister Gordon Brown var emot. Nu är Brown premiärminister. När han talade till labours partikongress i september sade han att britterna måste vara "goda européer". I nästa mening hette det att han alltid skulle försvara britternas "nationella intresse" och inte ge upp något av de undantag britterna förhandlat sig till. Distans till EU markerar Brown också genom att på listan över sina främsta partners sätta USA före EU.
Visst, Storbritannien utövar ändå ledarskap i EU, kanske bättre än entusiasterna. Men den vanliga synen på EU som i bästa fall ett nödvändigt ont innebär att Brown, även om han skulle vilja, inte kan spela den roll i EU som Blair hade hoppats på.
Alltså: Fördel Nicolas Sarkozy. (SNB)
Utrikeskrönika