Vem värms av budgetbrasan?
Tidig majbrasa. Skattebetalarnas pengar brinner bra i regeringens och stödpartiernas tidiga majbrasa Foto: Johan Nilsson/SCANPIX
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Regeringen vacklar mellan lusten att upprätthålla den bild av ansvarskänsla statsminister Göran Persson odlat och lusten att duka av det bord Alliansen är redo att bänka sig kring.
Skattebetalarna kan bara be i sina böner att budgetförhandlarna betänker vad ESV också säger, att de ökade statsinkomsterna är en följd av tillfälliga faktorer.
När KI justerar prognosen uppåt för tillväxten, till utmärkta 3,7 procent i år och 3,2 år 2007, så är prognosen för den globala ekonomin 4,5 respektive 4,4 procent. Vi rider alltså på en internationellt god konjunktur.
Väldigt trevligt. Men inget som minskar behovet av att rusta sig för nästa konjunkturnedgång. Med åtgärder som verkar både på kort och lång sikt. Allt från att minska statsskulden till att göra människor bättre rustade att möta en föränderlig arbetsmarkand.
Framöver väntas arbetslösheten minska. Anledningen är, skriver KI, "en extraordinär ökning av antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder".
Inför förhandlingarna om pengar satte stödpartierna hårt mot hårt mot regeringen i en annorlunda fråga. Man säger kategoriskt nej till jordbruksminister Ann-Christin Nykvists förslag att justera lagen så att det blir tillåtet att skjuta rovdjur som angriper jakthundar eller stryker utanför stängsel runt tamdjur.
Miljöpartiet och vänsterpartiet har därmed objektivt placerat sig bland vargens värsta fiender. Reglerna, som de nu ser ut, drabbar ju bara dem som vill vara laglydiga, med riksbekante lantbrukaren Stig Engdahl i Dals Ed som exempel.
De jägare som agerar enligt mottot "skjut-gräv-tig", en formulering från LRF-Tidningen Land Lantbruk, tenderar däremot att klara sig.
Vargfrågan har blivit symbol på den okänslighet överheten visar inför vanliga hederliga människor på landsbygden. Trots att regeringen uppenbart känner stor oro för att förlora väljare på den här frågan lägger man sig alltså för stödpartierna.
I helgen hölls, i regi av folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, den nionde Landsbygdsriksdagen, denna gång i Borås. Sannolikt på grund av valet var det stor uppställning, med bland andra ministrar och två partiledare från Alliansen, Göran Hägglund och Maud Olofsson.
Både kristdemokraterna och centern vill med sina nya landsbygdspolitiska program mobilisera kärnväljare som ju i hög grad finns utanför storstadsområdena. Inget fel i sig med den sortens konkurrens. Tyvärr blev det mediala intrycket åter att Alliansen spretar. Därtill bidrog att Maud Olofsson krävde en "landsbygdsminister" i en borgerlig regering - utan att först tala med den alla ser som den trolige regeringsbildaren vid en Allians-seger, nämligen Fredrik Reinfeldt.
Folkrörelserådets ordförande Åke Edin hade efterlyst en samlad politik för landsbygden och för lokal utveckling. "Det är hög tid att statsmakterna nu etablerar en sådan politik."
Jaha, vad är landsbygdspolitik? Hur skiljer den sig från annan politik?
Det har gått inflation i politik för dittan och för dattan. Därtill bidrar behovet hos de centralistiska och därmed definitionsmässigt landsbygdsfientliga vänsterpartierna att hitta undantag när deras vurm för det storskaliga slår fel. Miljöpartiet har en annan ingång i politiken, men med liknande resultat. För att människor ska kunna bo kvar i glesbygd med dess politik behövs det särlösningar.
Visst, det finns en spänning i politiken mellan beslutsfattare med storstads- och landsbygdsperspektiv, vilket ger olika intressen. Men principen bör alltid vara en bättre generell politik, inte särlösningar, som alltför ofta innebär nya problem.