Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är drygt en månad sedan valet. Nu befinner sig politikerna i en period av förhandlingar och diskussioner mellan partierna. Så är det alltid, i alla kommuner. Och det mesta tyder på att det kommer ta ett tag till innan partierna enats om hur många nämnds- och styrelseplatser respektive parti ska ha under kommande period och vilka som ska företräda de olika partierna.Väljarna gav besked. Moderaterna blev största parti. Samtidigt gick Centerpartiet tillbaka, förlorade två fullmäktigemandat och gjorde sitt sämsta val sedan kommunsammanslagningen på 70-talet. Kristdemokraterna förlorade ett mandat, Folkpartiet höll ställningarna och det allmänborgerliga kommunpartiet VDM består numera bara av partiets starke man - Olof Nimhed. Dessa partier innehar majoriteten i kommunfullmäktige - även efter valet och även om majoriteten är ganska skör.På den vänstra planhalvan i Västervikspolitiken var Miljöpartiet och Socialisterna de som ökade i väljartal medan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna minskade. De tidigare partiernas ökning syns inte i mandatfördelningen i fullmäktige, det gör däremot de senares minskning. Socialdemokraternas resultat var en katastrof på riksnivå, och det var heller inte något kanonresultat i kommunvalet här - partiet blev ju dessutom, som nämndes ovan, omkört som största parti av Moderaterna. Tittar man på de siffror som bör ligga som grund för fördelningen av nämndsplatser i Västerviks kommun är det en mycket dyster läsning för småpartierna. Moderaterna och Socialdemokraterna ska enligt dessa uträkningar förära sju mandat i femtonmannanämnderna vardera - så som kommunstyrelsen, barn- och utbildningsnämnden, socialnämnden. Det parti som enligt dessa blir "vågmästare" är Centerpartiet, som får ett mandat i dessa femtonmannanämnder. I de mindre nämnderna ser det likadant eller ännu mörkare ut för småpartierna. Men inget är klart än. Det finns vägar in - dessa stavas förhandlingar och samverkan.Även om vänstersidan inte har majoritet, finns det möjligheter att profilera sin politik och sin mer långsiktiga strategi i diskussionerna med de andra vänsterpartierna. Att S inte kommer att släppa in Socialisterna i samarbetet bör betraktas som en självklarhet. Däremot kanske också den distansen borde gälla Vänsterpartiet.Visst vore det ett tecken i tiden om det gamla kommunistpartiet förpassades till skräphögen och att S endast - exempelvis i nämndfördelningsdiskussionen - var generösa mot Miljöpartiet. Miljöpartiet har förmågan att förnya, i Anna Bodjos skepnad är Miljöpartiet en grön farstu till Socialdemokratin. När den lokala arbetarrörelsen gör sin valutvärdering och framtidsanalys kommer de säkerligen snegla åt, och ställa sig frågan varför och hur Hjalmarsson och Moderaterna lyckats så väl. Ett av svaren är den positiva framtidstron. Och samarbetet med MP och V måste givetvis utvärderas - och frågan är hur offensivt, framtidsinriktat och positivt Mariann Gustafssons vänsterparti framstår i väljarnas ögon? Jag har svårt att se att egenföretagaren, den pragmatiske och positive politikern Tomas Kronståhl skulle vilja ta något annat beslut än att säga farväl till Gustafsson, vänstersocialismen och det gamla kommunistpartiet. Nu finns tid och möjlighet att marginalisera V på allvar - i både kommunen och på riksnivå.Inom borgerligheten är det klart snårigare. Många partier samsas inom ramen för den majoritet som styrt Västervik i åtta år och efter årets val är den borgerliga övervikten endast ett fullmäktigemandat. Vad bör då gälla för de borgerliga i förhandlingarna? Först och främst måste det ökade moderata stödet märkas i nämnder och styrelser. Däremot bör M vara så pass generöst gentemot de mindre partierna att samarbetet inte äventyras och att det fortsätter på samma goda vis som tidigare. Det är säkert en svår balansgång - men småpartierna måste vara på det klara med en sak; allt utöver ett centermandat i femtonmannanämnderna är moderata eftergifter för ett gott allianssamarbete.
