Under den gångna veckan har vi kunnat se hur Husbykravallerna spridit sig över landet. Runt om ställer sig människor frågan om vad som ligger till grund för all denna frustration. För frustration måste det trots allt röra sig om med tanke på all den förödelse som kravallerna orsakat. Ungdomsorganisationen Megafonen har under veckan krönt sig till själv till representanten för upploppsmakarna. De säger sig företräda den enade förorten och ser kravallerna som en kamp mot ett samhälle som svikit dem. Organisationen kräver en mängd investeringar för att ge den påstått försummande förorten rättvisa.
Megafonen har anklagats hårt. Men om vi ger organisationens, och därmed upploppsmakarnas, argumentation en ärlig prövning, tycks den då vara hållbar?
Megafonen menar att upploppen är långt ifrån isolerade händelser utan ett uttryck för kollektiv frustration inför ett samhälle i förfall. Här har man en viss poäng eftersom upploppen är långt ifrån isolerade såtillvida att kravaller funnits i alla tider. Trettio- eller fyrtiotalisterna minns med all säkerhet de så kallade Berzelii-kravallerna 1951. Under några stormiga augustinätter drabbade poliser från fem städer samman med tusentals ungdomar som samlats i parken. Den som är något yngre minns i sin tur Kungsträdgårds-kravallerna 1987 där liknande scener utspelades. Vad som förenar samtliga upplopp är att de utgörs av en större mängd ungdomar som saknar sysselsättning. Om det är vad som leder till upplevelsen av ett samhälle i förfall är givetvis svårt att svara på. Vad som dock kan konstateras är att kravallerna vare sig är ett utryck för vår samtid eller långt ifrån så unika som man gärna vill tro.
Vidare har Megafonen bland annat krävt sociala investeringar i landets förorter eftersom dessa försummats av samhället. Dilemmat är bara att argumentet inte håller om vi ser fördelningen av resurser i exempelvis Husby. För det första går det på den stora Husbygårdsskolan 9,9 elever per lärare, vilket kan jämföras med riksgenomsnittet på 13,0. Husby tillhör även ett av de stadsdelsområden som har flest fritidsgårdar och bäst öppettider. Dessutom utbildar Stockholms stad särskilda ungdoms-värdar vars mål är att skapa trygghet i förorten. Alltså kan Husbys höga arbetslöshet och dåliga skolresultat inte förklaras med argument som att man ställer förortsungdomarna åt sidan. De borde tvärt om har relativt goda förutsättningar att bli en del av samhället.
Ledarna för kravallerna påstår sig även företräda den samlade förorten. Även om det nämndes tidigare i veckan, har det för var dag blivit allt tydligare att upploppsmakarna inte är några representanter för stadsdelarna där de härjar. Tvärtom har de spridit skräck, väckt allmän frustration och vandaliserat privat egendom. Allmänheten har reagerat kraftfullt mot upploppen och har nattvandrat i skift för att hålla sina stadsdelar säkra och grundskoleelever har om dagarna sanerat gatorna från oredan. Man har tagit tydligt avstånd och vill inte ha det minsta med våldet att göra.
Upploppen kan alltså, vid sidan om att det rör sig om uppenbart kriminella handlingar, inte ens försvaras med upploppsmakarnas egna argument.
I grunden handlar alltsammans om privatmoral. Det handlar om att arbeta hårt och att göra rätt. Precis som de flesta människor gör, vare sig man råkar bo i förorten eller inte. Man går i skolan för att rusta sig med språk och nödvändiga kunskaper för samhällslivet. Därefter finner man ett arbete och söker självförverkligande. I bästa fall bildar man även familj. Med dessa saker gör man det bästa av den lilla lott man är given och har man tur får man något som kan sammanfattas som ett gott liv.
Det är den hårda men enda vägen till framgång. Det är vad som byggt och fortsatt bygger vårt välstånd och bryter det utanförskap som ofta sammanbinds med förortslivet. Den attityd som banar vägen för kravallerna, är vad som verkligen hotar att rasera förortens framgångar.
Därför är motståndet mot upploppen något som förenar hela samhället, vid sidan om extremvänstern som gör sitt bästa för att plocka politiska poänger genom att sammanbinda dem med regeringens politik. Det är en strategi som syftar till att hjälpa vänstern snarare än förorten. Arbetslösheten och de dåliga utbildningsresultaten må vara bidragande orsaker till upploppen, men det kan inte skyllas på någon regering eller ett ospecificerat samhälle. Det är utfallet av enskilda människors försummelse av sina närmast oändliga möjligheter. Om man väljer att skylla det på samhället är en sak, men att omsätta det i våld och ödeläggelse av detsamma är en annan. Då är upploppsmakarna snarare sinnebilden för det förfall de anser sig bekämpa.