Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Centerpartisten, riksdagsledamoten och skådespelerskan Solveig Ternström har övergivit sitt parti och gått över till Socialdemokraterna. Under Almedalsveckan gjorde hon ett nummer av detta vid ett torgmöte med Mona Sahlin och Margot Wallström. Ternströms avhopp handlar om kärnkraften och hon verkar hyllas av många rödgröna som vore hon den siste sanne centerpartisten som nu funnit sig till rätta i vänstersamarbetet. Men energipolitiken har väl inte varit Ternströms stora profilfråga? I valet 2006 gällde hennes engagemang främst vård- och äldrefrågorna. Många röstade på henne för hennes djupa engagemang i dessa frågor. Vad säger de om avhoppet? Hur tar dessa hennes svek? Rödgrön och borgerlig vård- och äldrepolitik skiljer sig åt. Är de idealen borta nu? Den aspekten av hennes avhopp har knappt ens märkts. Cirkusen kring Ternström var åtminstone en så kallad snackis under Almedalsveckan.Men vad det kanske snackades mest om var Sven Otto Littorins avgång. Han fick säkerligen många människors sympatier som såg presskonferensen där han meddelade sin avgång. Den bild han målar upp av sig själv är den hårt pressade föräldern som inte vill att barnen ska drabbas av att pappa är en offentlig person. Det personliga priset blev för högt. Han talade om att han inte var en stålman, utan en människa med fel och brister, säkert med tanke på den uppslitande skilsmässan han genomgått. Genom detta aktualiserade han något oerhört centralt och något alla vi väljare borde ta ställning till - vill vi ha ofelbara och omänskliga politiker som aldrig råkar göra fel?Här kunde naturligtvis saken vara avslutad om det inte vore så att Aftonbladet konfronterade ministern 16 timmar före avhoppet med uppgifter om att han skulle ha begått ett brott som har fängelse på straffskalan. Förmiddagstidningens tolkning av det är underförstått att ministern avgick för att slippa berätta sanningen om dessa uppgifter. Vilka är då dessa frapperande uppgifter? Det är frågan svenska folket nu ställer.Aftonbladets Lena Melin lät förstå att tidningen inte vill publicera uppgifterna om Sven Otto Littorin med tanke på att han inte längre är en offentlig person - således med hänsyn till hans privatliv. Resonemanget haltar betänkligt - varför då skriva om det påstådda brottet över huvud taget? Varför berätta om att tidningen noga kontrollerat uppgifterna men inte publicera dem och ändå fortsätta insinuera både på förstasidan, i nyhetstext, i kolumner och på ledarplats? Publicistiska överväganden är inte lätta att göra, men när drevet, och i det här fallet förmiddagstidningens eget drev, är igång är det märkligt att rykten och insinuationer varken bekräftas eller dementeras. Nu förutsätts nästan att Aftonbladets uppgifter håller, men om de inte gör det?Förr eller senare har vi svart på vitt i vad som kallas Littorinaffären. Vare sig Littorin vill det eller ej, vare sig Aftonbladet vill det eller ej. Men just nu tror jag att fler än jag ställer sig den gamla Hoola bandoola-frågan - Vem i hela världen kan man lita på?
