Jag minns dessvärre allt för väl hur det kunde gå till på idrottslektionerna i skolan när klassens bästa fotbolls- eller innebandyspelare skulle välja lag. Vi var alltid samma gäng som blev sist valda. Regiondiskussionen som pågår nu ger en bild av just detta. Vem tar vem? Vem får leka med vem?
Varken Kalmar län, Kronoberg eller Blekinge ska ingå i någon sydsvensk region med Skåne. Det är min instinktiva reflektion på regionbildningen söderut som diskuteras. Den har givetvis en högst privat orsak. Den sitter i min identitet och min skånska dito gör mig skeptisk till en större region.
Att jag inte är ensam om att direkt referera till känsla och identitet i frågan om regionbildningarna står klart efter att ha diskuterat saken med bekanta här i kommunen och läst reaktioner från läsare när regiondiskussionen varit uppe. De valda politikerna verkar också reagera precis på samma sätt - många av dem åtminstone. Det framgick senast i tisdagens VT där kommun-, region-, landstings-, och riksdagspolitiker svarade på frågor kring framtida regioner.
Således rör frågan inte bara en praktisk och organisatorisk dimension utan också en högst känslomässig som rör den egna identiteten. Denna aspekt av den nya regionbildningen ska givetvis inte försummas, men risken är stor att den helt tar överhanden.
För hela sydöstra Sverige kan regionfrågan vara en ödesfråga. Det spelar ingen roll hur vacker Tjusts eller Misterhults skärgård är - befolkningsstatistiken för Kalmar län ser inte direkt lovande ut för framtiden.
Fler människor måste välja att arbeta och bo här för att denna del av landet ska blomstra.
Just nu får jag känslan av att den övergripande frågan i varje kommun är: Vad gynnar den egna kommunen bäst? Inte, vilket det kanske borde vara, vad gynnar vår del av landet bäst? Västervik, och säkert resten av vår del av landet skulle troligen bäst gynnas i en region bestående av Smålandslänen, Blekinge och Östergötland. Det skulle bli en mer rund region, rent geografiskt, än den sydregion med Skåne som diskuteras och eventuellt också jämfört med en Östgötaregion med kanske Örebro, Västmanlands och Södermanlands län. Men den runda regionen är dessvärre inte aktuell längre. Åtminstone inte vad det verkar just nu.
På sätt och vis kan man säga att konflikten mellan kommunens bästa och det bästa för vår del av landet finns inrymt i en av politikerna här i länet, nämligen Västerviks kommunalråd och tillika regionförbundets ordförande Harald Hjalmarsson. Hans två roller kolliderar nämligen - merparten av regionförbundets medlemmar vill söderut medan Hjalmarsson som kommunalråd i Västervik vill något annat. I en artikel i Östra Småland/Nyheterna i förra veckan ifrågasatte Kalmars socialdemokratiska kommunalråd lämpligheten med att ordföranden i Regionförbundet har en avvikande uppfattning gentemot majoriteten i en av förbundets kanske absolut viktigaste frågor. Det är inte svårt att instämma i den reflektionen.
Det bästa vore ett enat Kalmar län i en region med de andra Smålandslänen, Östergötland och Blekinge. Får vi inte det, måste givetvis de andra alternativen övervägas. Och bland dessa alternativ anser jag att Hjalmarssons ståndpunkt, att Västerviks kommun bör röra sig norrut, är den givet vettigaste. Inte minst sett till en vidgad arbetsmarknadsregion.
Men till syvende og sidst måste frågan ändå ställas: Sverige är i gång med att arbeta fram nya regioner som ska vara gynnsamma för den regionala utvecklingen och medborgarna. Vad är då bäst? Att bypolitiker, som var och en ser till sitt revir, beslutar eller att politiker med mer övergripande och bredare ansvar avgör saken?