Skriver dessa rader från Europaparlamentet i Strasbourg där den pågående största ekonomiska krisen i EU:s historia dominerar samtalen. När det om fem veckor är det dags för Kalle Anka och hans vänner att önska god jul finns det anledning att reflektera över likheterna mellan eurokrisen och den klassiska campingturen med Musse Pigg.
Det började idylliskt med en stillastående stuga vars invånare njuter av rekordhöga BNP-siffror och en imponerande tillväxttakt. Plötsligt i mitten av 2008 synas den osanna politiskt skapade verklighetsbilden när marknaden börjar vika ned taket, verandan och trädgården. Ansvarslös budgetpolitik, fega politiska ledare som inte vågat driva igenom nödvändiga reformer och en konsekvent vägran att följa spelreglerna för euron blottar den verkliga bilden. Fram växer i stället ett industriområde som lever på gamla meriter i stället för ett modernt tjänstesamhälle som tack vare omställningar får ekonomin att gå ihop.
Som ett direkt svar börjar greker, italienare britter, portugiser och många andra byta ut sina regeringar. Störst är missnöjet med Europas socialdemokrater som efter finanskrisen nu bara styr tre av EU:s 27 medlemsländer. På kopplas bilen och resan ur krisen påbörjas. Eftersom över hälften av allt som tillverkas i Sverige är beroende av export är vi, trots att vi står utanför eurosamarbete i allra högsta grad också med. Nu färdas vi alla längs branta bergsstup, skarpa kurvor och skakig väg. Vem som kör och vart vi är på väg är det ingen som vet.
När det politiska ledarskapet handlar om vem som sitter på makten i stället för vad som ska göras i länder som Italien och Grekland finns det anledning till oro. En nystart utan konkret politiskt innehåll och ett starkt förändringsmandat till Berlusconis och Papandreous efterträdare riskerar på sikt att vändas till ny besvikelse. Euromiljarder i stöd från omvärlden kan i bästa fall vinna tid och i sämsta fall bli ännu en ursäkt för att inte fullfölja kontroversiella men nödvändiga reformer.
Färden fortsätter alltjämt. I sin iver att kortsiktigt ta del av resterna av det som vi har för stunden och rädsla inför svåra utmaningar glömmer många bort det grundläggande uppdraget - att leda in i framtiden. När EU-kommissionen vill förbjuda kreditvärderingsinstitut att göra oönskade utlåtanden blottas oviljan att ta ansvar för den egna politiken. Att blunda för räntesatser, kreditbetyg och valutavärden är som att plocka bort alla instrument från bilen men fortsätta att köra. Då går det inte att göra något förrän det är försent.
När regeringschefer just nu gör allt för att driva igenom en skatt på finansiella transaktioner i stället för att säkerställa ny tillväxt och minska utgifter lämpas det egna ansvaret över på andra. Att EU-kommissionen vill öka EU:s långtidsbudget med 5 procent i tider av kris när medlemsländer försöker att skära ned sina kostnader är lika häpnadsväckande som avslöjande. USA:s förre utrikesminister Henry Kissinger ska en gång ha utbrustit "Vem ska jag ringa ifall jag vill ringa Europa?" som fråga på vem som egentligen leder Europa. Vi vet fortfarande inte.
Till syvende och sist är det bara greker som kan rädda Grekland, italienare som kan rädda Italien och spanjorer som kan rädda Spanien. Det finns inga mirakelkurer, inga genvägar och inga ursäkter. På EU-nivå går det öppna upp för en inre marknad och riva hinder, om bara viljan finns. Det är dags att vi en gång för alla få ett rakt svar på frågan: "Vem är det som kör egentligen?". På julafton klarar sig husvagnen tack vare att chauffören till sist kommer till insikt. Låt oss hoppas att det inte är försent för våra beslutsfattare.