Klimatångest. Nej, tyvärr Miljöpartiet, men jag känner ingen sådan, ingen ångest. Däremot blir jag illa till mods över att Miljöpartiets förslag, om de skulle bli verklighet, skulle leda till ett besvärligare liv för alla oss som har långt till tunnelbanestationer och en tuffare tillvaro för den elintensiva svenska basindustrin. Illa till mods blir jag också när miljöpartister på olika nivåer vill pracka sin livsstil på andra människor, som det där med köttfria dagar i skolmatsbespisningen, som det där med tvångskvoterad föräldraförsäkring och så vidare.
För övrigt - klimatångest är ett ord som MP börjat använda, och som språkröret Åsa Romson använde i sitt inledningsanförande vid Miljöpartikongressen i Umeå i går. Och vi lär få hör det fram över. Ångest, ångest vår arvedel...
För första gången någonsin blev Miljöpartiet efter valet 2010 det tredje största partiet i Sveriges riksdag med 7,3 procent. En drömposition för ett pragmatiskt mittenparti. Ännu mer drömskt skulle det givetvis ha blivit om samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet lett vänsterkartellen till Rosenbad. Nu blev det lyckligtvis inte så och i fortsatt opposition har Miljöpartiet lyckas hålla siffrorna över och emellanåt klart över valresultatet. Inte minst många välutbildade storstadsväljare lockas av det gröna vänsterliberala partiet - den politiska korrekthetens absoluta högborg.
Partiet påstår sig vilja stå utanför den traditionella höger - vänsterskalan. Det går ofta igen när miljöpartister orerar om den. I går levererade Romson: "Till havs finns det inget höger och vänster, där finns bara en fast kurs". Med andra ord vill MP gärna uppfattas som den tredje kraften i svensk politik. Traditionellt sett har de två gamla mittenpartierna Folkpartiet och Centerpartiet på olika vis betraktat sig själva som just den tredje kraften. I dag finns inte mycket kvar av det hos dem. Det finns därmed ett utrymme och en roll att spela. Mittenpartiet Miljöpartiet.
De stora drakarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har gjort var sin rundringning till de miljöpartistiska partidistrikten och fått en tydlig bild som bekräftar visionen om den tredje kraften. Deras undersökningar visar att distrikten inte är särskilt intresserade av att partiet samverkar i någon slags allians inför valet 2014. Gustav Fridolin uppges i DN tycka att blockpolitiken är "fördummande" och Miljöpartiets ordförande i Kalmar län Elisabeth Wanneby säger i samma tidning: "Varken Socialdemokraterna eller Moderaterna ska kunna bilda regering utan Miljöpartiet 2014".
Den politiska kompassen snurrar runt. Borgerlig politik, eller vänsterpolitik, det spelar ingen roll så länge MP får vara med. Det ger ett, minst sagt, veligt, osäkert och vankelmodigt intryck tycker jag. Pragmatiskt, nytänkande och öppet, kanske andra anser.
Men politiken talar sitt tydliga språk. Klimat- och energipolitiken är partiets högst prioriterade politiska fråga och det är i den som partiet och språkrören, inte minst i går vid kongressens uppstart, går till hårt angrepp på regeringen. Det är svårt att se MP som en del av den regering som de angriper mycket hårt i den viktigaste frågan. Dessutom talar traditionen sitt tydliga språk - MP har samverkat med Socialdemokraterna under lång tid. Socialdemokraterna kunde under många år bedriva regeringspolitik med hjälp överenskommelser med MP och miljöpartistiska knapptryckare i riksdagen, och därefter följde förra mandatperiodens rödgröna valkartell.
Att inte vilja binda sig vid ett samarbete inför valet 2014 verkar också vara Socialdemokraternas politik. Av argumenten för detta verkar det tyngsta vara av arten "så har vi gjort förr och lyckats". Men verkligheten - och såväl väljarna som partierna - har förändrats sedan Socialdemokraterna 2002 kunde bilda en enpartiregering med drygt 36 procent av rösterna. Det är andra tider nu och den borgerliga alliansen är ett inarbetat varumärke bland väljarna. Enbart alliansens existens och förhållandevis eniga agenda kommer dagligen göra medborgare och journalister uppmärksamma på att de utgör ett samlat regeringsalternativ, medan det saknas ett på andra sidan blockgränsen. Det finns ingen agenda, inget gemensamt reformprogram, inget av den samverkansvana som förr fanns mellan de rödgröna partierna och dess företrädare.
En avslutande fundering. Miljöpartiet verkar gynnas av samarbete med andra partier i val. Aldrig har MP funnits med i en valallians förrän 2010, aldrig har MP lyckats så bra i ett riksdagsval. Men ändå ratas det.