Västerviksupproret

Västerviksupproret har samlat såväl medborgare som politiker till en dialog om bygden och dess framtid.

Västerviksupproret har samlat såväl medborgare som politiker till en dialog om bygden och dess framtid.

Foto: Ahl Matilda

Västervik2013-03-16 00:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Under den senaste tiden har man i Tjustbygden kunnat bevittna framväxten av något lika besynnerligt som imponerande. Det är makarna Peter och Elin Iselau som tillsammans med två lärarkollegor tagit initiativet till det så kallade ”Västerviksupproret”.

Det blott månadsgamla initiativet säger sig vilja sätta stopp för kommunens besparingsåtgärder och istället förordar man en tillfällig skattehöjning. Mot denna bakgrund är det knappast märkligt att oppositionella företrädare som Folkpartiets Kenneth Hardy Axelsson och Centerpartiets Mats Hugosson sällat sig till det populära initiativet som i dagarna samlat över 1000 medlemmar på Facebook.

Vid sidan om att bedriva långsiktig opinionsbildning för att värna kommunens kärnverksamheter hoppas man även kunna arrangera en serie ”stormöten” där såväl allmänheten som etablerade politiker samlas för dialoger om bygden och dess framtid. Första mötet går av stapeln under onsdagskvällen. Där kommer bland annat kommunalrådet Harald Hjalmarsson och oppositionen få redogöra för sina respektive visioner för kommunen. Upprorsledaren Peter Iselau säger sig vara mycket mån om dialogen och hoppas att efterföljande möten ska ge chans för gemene man att konstruktivt utvärdera den rådande kommunpolitiken.

Initiativet påminner onekligen om den småländska upprorslågan och är på det hela taget ett välkommet tillskott i den kommunala opinionsfloran. Dock ställer upprorets ambitioner höga krav på såväl dess ledning som medlemmar.

Framförallt är det välkommet att kommunbefolkningen reagerar när den anser något vara åt pipsvängen i hembygden. Allt för ofta knyter vi vår näve i fickan eller slår den i köksbordet när vi stöter på vardagens naggande orättvisor. Egentligen är det inte så konstigt. Partipolitiken är tidskrävande och för många framstår den som direkt oinbjudande. Därför är ett initiativ som upproret en utmärkt möjlighet för kommuninvånarna att säga sitt i viktiga frågor utan att för den sakens skull sälja sin dyrbara tid till partipolitiken. Dessutom är initiativet sympatiskt eftersom det bevisar att effektiv opinion kan bedrivas utanför partipolitiken. En slutsats som blir särskilt viktig i ett överpolitiserat samhälle som vårt.

Samtidigt är långt ifrån allt frid och fröjd med lokala ”uppror” mot den kommunala överhögheten. Även om det finns goda skäl att hävda att det är våra kommunpolitikers plikt att delta i medborgardialoger, måste man samtidigt säga att det krävs en stor dos mod för att ställa sig inför den 250 man starka skara som förväntas delta under onsdagens möte. En del inbjudna befarar att det hela kan urarta till några timmar av organiserad pajkastning. Det är en befogad oro. När ett så pass ungt initiativ som upproret, utan vare sig rutin, struktur eller medlemsregister arrangerar ett evenemang som onsdagens stormöte, kan det hela urarta. Frågorna gäller trots allt våra barns framtid och sådant engagerar människor till den grad att känslorna utan svårighet kan svalla över. Därför är det viktigt att samtliga deltagare vid onsdagens möte tar sitt medborgerliga ansvar som goda demokrater. En god dialog måste trots allt bygga på en ömsesidig vilja till förståelse och leder i bästa fall till en kompromiss, men sällan till vinst för enskild part. Om inte denna insikt ligger till grund för samtalen är det knappast givet att våra folkvalda frivilligt ställer upp fler stormöten. Det skulle vara ett begripligt beslut och en väldig förlust för upproret.

Om makarna Iselau lyckas hantera den mycket svåra uppgiften med att upprätthålla den goda dialogen stormötet igenom har de, ovidkommande vad man anser om kommunens besparingar, genomfört ett mindre hjältedåd. Det skulle inte bara vara en minnesvärd bedrift utan också ett skolexempel på hur civilsamhälleliga insatser kan göra verklig skillnad för bygden och dess framtid.

Därför är det med återhållsam spänning man bör följa det nyfödda upproret och dess fortsatta opinionsbildning. För även om man ohämmat vill omfamna denna sorts rörelser kommer man inte ifrån att skillnaden mellan ett lovvärt medborgarinitiativ och en upprorisk folkmassa ibland är förskräckligt hårfin.

Vilken kategori upproret tillhör är upp till dess medlemmar att bevisa.