Vart tog all förlåtelse vägen?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men har det blivit svårare med den saken. Det har blivit ett kärvare klimat, när det gäller förlåtelse. Speciellt efter år 1981.
Det verkar som att så fort några är oense så åker kniven eller pistolen fram och allra minst ett basebollträ. Att be om och att få förlåtelse i det läget är tämligen utsiktslöst.
Lika ont om förlåtelse är det i det offentliga livet. Tony Olsson och hans orienteringskompisar hann knappt ut ur fängelset innan man började kräva justitieministerns avgång. Så fort något händer ska personer avgå från sina poster. Här är det inte heller tal om att förlåta.
Den som parkerar fel kan stå och säga förlåt hur länge som helst utan att det hjälper det minsta.
Jag vill inte säga att det var bättre förr, för det låter så konstigt i den yngre generationens öron. Men nog fanns det mer förlåtelse?
Ja, bevisligen fanns det mer före 1981! I alla fall för fundamentalister som jag.
Om jag säger talet "491" så reagerar förmodligen 50-plusare på något sätt. För oss är det ett laddat tal. Det är titeln på Lars Görlings roman från 1962. En bok som ställde till ett jäkla rabalder och klassades som ren pornografi, men som man numera kan låna på biblioteket utan att ens få antydning till rodnad på kinderna.
Det har hänt saker på den fronten, om man säger.
Boken kanske hade gått an, men Vilgot Sjöman gjorde film av den året därpå. Det hade kanske gått an, men den fastnade i censuren och blev därmed väldigt omtalad.
Det är en berättelse om ungdomar på glid där det förekommer såväl pedofili som våldtäkt och tidelag. Ja, ni förstår/minns själva vilken debatt det blev. "491" blev en av den tidens mest omdebatterade filmer.
Titeln hänvisar till just förlåtelse. Det är ett citat ur Bibeln som ligger till grund för talet.
I Evangelium enligt Matteus kapitel 18 vers 21 sa Petrus så här i en översättning "gillad och stadfäst av konungen 1917":
"Herre, huru många gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot mig? Är sju gånger nog?".
I nästa vers svarar Jesus: "Jag säger dig: Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger".
70 gånger 7 är 490. Alltså kunde man, enligt Jesus, i 1917 års översättning, bli förlåten 490 gånger. Titel "491" anspelar på att personerna i boken gått för långt. Alltså försyndat sig minst ytterligare en gång.
Man tycker att 490 är ett ganska rymligt tal när det gäller att försynda sig mot sin broder och för de allra flesta räcker det nog gott och väl.
Dock har det, som jag antydde i början, blivit svårare efter 1981. Det upptäckte jag plötsligt när jag läste en betraktelse i Västerviks-Tidningen för några veckor sedan. Jag hajade till och kollade.
Min förvåning hade berättigad grund.
I Bibelkommissionens utgåva av Nya testamentet från 1981 översätts samma delar av verserna i Matteusevangeliet så här:
"Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?"
Och Jesus svarade:
"Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger."
490 minus 77 är 413. 413 tillfällen till synd har försvunnit! Det är en herrans massa tolerans som gått förlorad i den översättningen.
Vart tog all förlåtelse vägen?
Kolumnen