”Gentlemän läser inte andra gentlemäns post”, förklarade Henry Stimson, USA:s utrikesminister 1929-1933. ”Spioneri mellan vänner, det går inte an”, säger nu Tysklands förbundskansler Angela Merkel, om att hennes och andra ledande politikers telefonsamtal avlyssnats av USA. Men det är ju precis vad som sker. Inte minst mellan ”vänner”. Vilka för övrigt inte existerar i internationell politik, om man ska tro Charles de Gaulle, fransk ledare under och efter andra världskriget, sist som president. Han sade: ”Ingen nation har vänner. Bara intressen.”
Det har redovisats att USA samlade fakta om allt från vilket skonummer franska presidenters älskarinnor hade till landets kärnvapenprogram.
Angela Merkel är uppvuxen i Östtyskland, där staten spionerade i stor skala på de egna medborgarna. Kanske har hon som lutheransk prästdotter en mera idealistisk syn än katoliken de Gaulle på hur bundsförvanter bör uppträda mot varandra. Och, som det verkar, Barack Obama. Efter flytten till Vita huset har han ju stöpts om från moralisk ljusgestalt och politikens förnyare till att på ett högst traditionstroget sätt försvara USA:s intressen i världen.
Högintressanta är exempelvis de framgångsrika men ur amerikansk synvinkel något opålitliga tyskarna. Angela Merkels företrädare Gerhard Schröder retade USA genom att 2002 driva valkampanj på att inte Tyskland skulle delta i något krig i Mellanöstern. Senare ville Merkel inte vara med när Nato ingrep i Libyen.
Merkel har i relationen med Moskva och med Peking uppträtt så pass självständigt att USA tyckte det var bäst att följa Ronald Reagans exempel i relationen med Michail Gorbatjov. Reagan gav på 1980-talet global spridning åt det ryska ordstävet ”doverjaj no proverjaj” – lita på, men kolla upp. Trust but verify blev det på engelska. Det gäller alltså inte bara parter som tidigare stått och i nuet står på olika sidor, utan även vänskapligt sinnade länder.
Nu gick det tydligen lite överstyr, i den spioninternational där man ger och tar och samarbetar med vän såväl som fiende. Pinsamt är det när USA och dess närmaste bundsförvanter skyller övervakningen på varandra.
Tänk hur annorlunda det hade varit ifall det blivit så som Leo Trotskij, Lenins revolutionskompis, ville ha det. I november 1917, strax efter bolsjevikernas statskupp, offentliggjorde han tidigare hemliga avtal mellan Ryssland och andra länder. Nu var det öppenhet som skulle gälla i världspolitiken. Hemlig diplomati var ju bara ett redskap för de besuttna i förtrycket av proletariatet, enligt Trotskij. Det gick över. Väldigt snabbt blev Ryssland/Sovjet sinnebilden av det värsta som hemlighetsmakeri kan leda till. Trotskij landsförvisade av Stalin. Och mördades.
Det är en historiens ironi att Edward Snowden hamnade i Ryssland. Han beviljades tillfälligt uppehållstillstånd på villkor att han slutade genera USA.
Kanske är detta ändå ett gott tecken – att världens ledare, onda som goda, tar hänsyn till varandra på det här sättet. Spioneri är man van vid, det går att hantera. Medan öppenhet och transparens stör världsordningen.