När Sveriges Radio häromåret minskade antalet musikläggare till de populära kanalerna P3 och P4 var den uttalade ambitionen att skapa ett musikutbud som var konkurrenskraftigt gentemot de kommersiella radiokanalerna. För att fortfarande kunna leva upp till det lagstadgade public serviceuppdraget att erbjuda en bredd och ett djup i musikutbudet bibehöll man de nischade smalprogrammen, vilka alltmer kommit att fungera som alibin gentemot den som kritiserar Sveriges Radios likriktning på musikområdet.
Den kommersiella radion blev aldrig samma succé i Sverige som de kommersiella tevekanalerna. Få bolag har överlevt och kvalitetsprogrammen uteblev. Kvar finns genreinriktade musikkanaler som Bandit Rock och skvalmusikkanaler i populärkulturens allra mest utslätade mittfåra. I övrigt innehar Sveriges Radio närmast en monopolställning på marknaden. Att man i det läget väljer att frångå sitt ursprungliga uppdrag om att erbjuda kvalitet, bredd och djup, för att i stället ge sig på att konkurrera med skvalmusikskanalerna om lyssnarna är obegripligt.
Public Serviceföretagen motiverar sin verksamhet och metoderna att tvinga oss alla att finansiera den med att vi erbjuds media fri från kommersiell påverkan. Att radion då låter sitt musikutbud styras av de kommersiella kanalernas är minst sagt motsägelsefullt. Likaså den överrepresentation av de fem största skivbolagens artister som kan skönjas i spellistorna. Varför väljer SR:s musikläggare att plugga en debutant från ett av de stora skivbolagen åtskilliga gånger dagligen i flera veckor innan albumet släpps om SR står oberoende från kommersiella intressen?
En annan fråga man kan ställa sig är varför Sveriges Television väljer att köpa in underhållningsprogram på simplast möjliga nivå, såsom Peter Settmans infantila lekprogram "Minuten", från externa produktionsbolag? Hur motiverar man att alla som har en tevemottagare ska tvingas betala för detta - skulle inte en kommersiell kanal kunna producera det, förutsatt att en efterfrågan fanns?
Public Servicebolagen har gått i samma fälla som många andra offentligt finansierade kulturverksamheter - man ser sig som en aktör på marknaden snarare än som ett komplement till marknaden. I samma ögonblick som man börjar se sig som en aktör på marknaden har man emellertid ryckt undan det bärande argumentet för den egna existensen. Ska vi ha offentligt finansierad kultur, liksom offentligt finansierad media, så ska vi ha det för att den tillhandahåller någonting som inte bär sig ekonomiskt på marknaden men som vi ändå anser att det finns ett samhälleligt värde i att det finns.
Det är i ljuset av dessa frågeställningar som Lena Adelsohn Liljeroth och hennes medarbetare bör gripa sig an arbetet med riktlinjerna för framtidens public service. Ett smalare och vassare SVT som befriats från underhållningen tillsammans med ett SR som satsar på bredd och kvalitet snarare än marknadsanpassning är ett tänkbart mål.