Våra barns barn får bättre vatten i Östersjön
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sommaren är här - så också giftalgerna. På onsdagen kom de till vår egen lilla badvik på Mysingsö. "Varför är det så här?", frågade Anton, som alltid vill veta mer.
Hur förklarar man att vi vuxna i generationer har gjort vårt bästa för att ta död på Östersjön och har lyckats mycket väl med det? Och hur får man någon att tro på att sedan några år tillbaka görs allt för att det ska bli bättre?
Jag talade med en östersjöexpert i veckan, som gissade att det nog tar tio-femton år, innan vi ser resultaten och börjar märka små förbättringar. För bättre ska det bli. Våra barns barn så kunna få njuta av sommaren vid Östersjöns kust, som vi fick göra när vi var barn. Det är vårt ansvar. Den uppgiften ska vi klara.
Stora delar av Östersjöns botten är död. Algblomningen beror på att det gamla fosforrika bottenvattnet kommer upp till ytan. Det är många års lagrade ämnen som havet på egen hand rör upp. Värst blir det när det är varmt, då växer de här algerna (som egentligen är bakterier) extra mycket, lägger sig vid vattenytan och lapar sol, och skuggar ut andra vänligare alger.
De kallas ibland katthårsalger och de håller ihop i gröngula klumpar.
Det krävs hårda politiska tag och samarbete mellan länder för att rädda Östersjön. Det räcker inte att lita till företagarna, jordbrukarna, marknadskrafterna, alla de som tjänat stora pengar på att exploatera vår miljö.
Därför har riksdagen slagit fast flera viktiga miljömål. Det är ett hårt arbete för att nå dem. Det går inte att åstadkomma detta från en dag till en annan.
De beslut vi tar i dag ger resultat om några år. Det är också därför som Sverige de senaste åren, som biståndsinsatser, byggt flera stora reningsverk i baltiska länderna. Det ger resultat.
Efter förslag från regeringen har riksdagen bland annat beslutat:
Senast år 2010 ska de svenska vattenburna utsläppen av kväve från mänsklig verksamhet till haven söder om Ålands hav ha minskat med minst 30 procent från 1995 års nivå till 38 500 ton.
Senast år 2010 ska utsläppen av ammoniak i Sverige ha minskat med minst 15 procent från 1995 års nivå till 51 700 ton.
Fram till år 2010 ska de svenska vattenburna utsläppen av fosforföreningar från mänsklig verksamhet till sjöar, vattendrag och kustvatten ha minskat kontinuerligt från 1995 års nivå.
Detta innebär att vi redan om fem år ska ha ett läge där näringsförhållandena i kust och hav ska motsvara det tillstånd som rådde under 1940-talet, och där tillförseln av näringsämnen till havet inte orsakar någon övergödning. Där nedfallet av luftburna kväveföreningar inte överskrider den kritiska belastningen för övergödning av mark och vatten någonstans i Sverige. Där all jordbruksmark i Sverige har ett näringstillstånd som bidrar till att bevara den naturliga artsammansättningen.
När vi i sommar plågas av algblomningen betalar vi priset för försyndelser från de senaste 50 åren. Östersjön är nu närmast ett innanhav i EU. Det är bara några ryska flikar som inte ingår. Reningen av Östersjön görs också gemensamt av alla kuststater. Vi har satt upp gemensamma mål, regler , lagar och avtal. De krafttag som kalla krigets uppdelning av Europa helt förhindrade kan nu tas och görs sedan ett antal år tillbaka.
Det kloka uttrycket "vi ärver inte jorden av våra föräldrar, utan lånar den av våra barn", känns i dessa dagar så nära, varför alla krav på att mer måste göras för att rena Östersjön känns så viktiga. Mycket görs, men på tok för lite. Därför ska vi vara otåliga, därför ska vi bråka mer.
DEBATT
Håkan Juholt, Oskarshamn, är riksdagsledamot för socialdemokraterna och biträdande partisekreterare.
Håkan Juholt, Oskarshamn, är riksdagsledamot för socialdemokraterna och biträdande partisekreterare.