Om jag skriver att de flesta huvudpersonerna i Nya testamentet är män får jag säkert delar av det politiskt korrekta genusetablissemanget över mig. De kommer att nämna Jesu moder Maria och en hel rad andra kvinnor som finns i Bibeln. Dock torde det vara ställt utom allt tvivel att själva ursprunget till kristendomen - Jesus - var en man, liksom hans lärjungar. Texterna i Nya testamentet beskriver ett samhälle för 2000 år sedan - utan tvekan såg det annorlunda ut än vad vårt samhälle gör.
I veckan rapporterade Kyrkans Tidning (KT) om en ny avhandling "Psalm - kön - kyrka. Könsförståelse och kyrkosyn i Den svenska psalmboken och i Svenska kyrkans kyrkomöte" som prästen och teologen Agneta Lejdhamre lagt fram vid Uppsala universitet. Avhandlingen tar upp Den svenska psalmboken ur ett jämställdhetsperspektiv. Jag har inte läst hela avhandlingen, men även utan att ha gjort det finns en del att reagera på. I KT refereras avhandlingen: "Hon konstaterar att de (psalmerna, red. anm.) är tydligt diskriminerande för kvinnor. Män förekommer långt oftare i psalmerna och män är enligt texterna de som har haft betydelse för kristen tro och tradition".
Att det är ett faktum att män haft en stor betydelse för kristen tro och tradition torde inte överraska särskilt många. Men vad ska vi göra åt historien?
Texterna som finns i Den svenska psalmboken är inte sällan skrivna av kända kompositörer och författare. Ofta män, eftersom det var män som helt dominerade den offentliga scenen fram tills för helt nyligen och texterna är självklart påverkade också av detta. Texterna är tidsdokument på samma vis som dess författare var barn av sin tid. Att det var så kan vi tycka till om, men vi kan inte ändra på det som har varit.
Ska då omtyckta och igenkända psalmer strykas, ändras eller retuscheras för att de inte passar in i genusmallen, kan man fråga sig? Och forskaren till avhandlingen, Agneta Lejdhamre ger ett svar i artikeln i Kyrkans Tidning när reportern Cecilia Jaensson Wallander frågar:
"Men hur gör du nu till advent och jul med ’Bereden väg för Herran’ och andra traditionella psalmer?".
"Man kan använda dem med försiktighet - späda ut det gamla och våga ifrågasätta", säger forskaren Lejdhamre och fortsätter:
"Jag låter inte sådana uttryck passera obemärkt".
Psalmerna är inte bara Svenska kyrkans, de är hela det svenska folkets. När högtider firas i familjer och släkter i form av dop, konfirmation, bröllop och begravning känns dem igen, uppskattas och sjungs. När kristna högtider som jul och påsk firas sker detsamma. Det har ytterst med tro och kristendom att göra, men det handlar nästintill lika mycket om det svenska kulturarvet och svenska traditioner.
Det går inte att genuskorrigera psalmboken. Den gängse benämningen av den kristna guden är Fader - en klart manlig benämning. Att gudens son dessutom just är en son gör det komplicerat och att denne dessutom är huvudrollsinnehavaren i hela religionen gör det ännu svårare att genuscertifiera kristendomen omkring 2000 år efter dess tillkomst.
Det genuspolitiskt korrekta verklighetsfrånvända gardet mobiliserar, man tar sig för pannan och tror inte att det är sant. Nu ska psalmboken intas.
Tillåt mig vara något ironisk och föregå detta garde och påstå: Jesus var egentligen ingen man. Könen är ju sociala konstruktioner - kanske var han i själva verket en kvinna innerst inne? Trosbekännelsen måste givetvis skrivas om. "Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Dotter, vår Fru."