Orkar EU-Europa verkligen bekymra sig om demokratin i Minsk och Moskva, arabvärlden och Afghanistan, Kuba och Kina? Har vi inte nog med Ungern?
Landet ungefär i mitten av vår världsdel som 1 januari tar över ordförandeskapet i EU, efter att parlamentet antagit en ny lag som kallas ett hot mot yttrandefriheten, en del av den värdegrund EU hyllar gentemot en diktaturtät omvärld.
I valet i april 2010 vann Viktor Orban stort i Ungerns parlamentsval. Hans parti, en gång kallat liberalt och i dag nationalkonservativt, fick nästan 53 procent.
Lika sensationellt var att 16 procent av väljarna röstade på Jobbik, partiet som med sin antisemitiska, zigenar- och EU-fientliga framtoning plaskar i det smutsigaste skummet av Europas nutida populistvåg.
Orban besökte i början av december kollegan Reinfeldt för att berätta om sina planer som EU-ordförande. Liksom Reinfeldt 2009 hoppas Orban på lugn hemma. Kanske får han det. Men utomlands lär Ungerns företrädare mötas med en skur av frågor om vart landet är på väg.
Andra världskriget, med ungrares delaktighet i Förintelsen, kastade en skugga över landet. Men frånsett hos en del grannar har Ungern länge haft överlag gott anseende. För en äldre generation är Ungern en frihetssymbol sedan revolten mot Sovjet 1956. Sedan beundrades förmågan hos ungrarna att göra det bästa av en svår svits. Under Janos Kadar, en blandning av quisling och landsfader, myntades begreppet "gulaschkommunismen". Kadar sades styra "den gladaste baracken i lägret."
Sedan kom Ungern att 1989 tävla med Polen om att först nedmontera diktaturen. Det var vid Ungerns gräns till Österrike det första hålet öppnades i järnridån.
Nu sätts i stället bilden av Ungern som ett land där både arvtagarna till reformkommunisterna och diktaturens liberala motståndare misslyckats med ekonomin, för att följas av forne liberalen Orban som verkar tro att han kan få med folket på nödvändiga reformer via en gir in i nationalismens auktoritära tassemarker.
I början av år 2000, när Jörg Haiders Jobbik-besläktade parti togs med i en koalitionsregering i Wien, införde övriga EU sanktioner, mot Österrike. De hävdes när man fann att de snarast motverkat syftet. Och Österrikes demokrati har ju inte blivit sämre. Isolera inte Ungern nu, kan man därför höra. Men frågan är ju om inte den ungerska regeringens syn på yttrandefrihet är värre för EU:s anseende än det som hände i Österrike.
Ty vad ska EU-ordföranden Ungern säga om pressfrihet till exempelvis president Lukasjenko i Vitryssland, om man själv kan bötfälla journalister vars rapportering bedöms vara politiskt "obalanserad"?
Kanske stoppas lagen, av presidenten, som måste underteckna. Men trenden är likafullt tråkig. Ungern är inte ensamt. Trots högljudda protester beslöt Estlands parlament i november om en ny medialag som tidningen Eesti Päevaleht kallade ett hot mot demokratiska värden:
- Alla kritiska påståenden blir straffbara om de bedöms "opassande", skrev tidningen.