DEBATT: Väljarna vilar i väntan på våren

Utan att våren ens tycks närma sig, har vi har nått den tid som människor med en ljus livssyn kallar sommarhalvåret. Det är också ett politiskt halvår av särdeles betydelse. Partierna har gått upp i varv på ett sätt som väcker frågan om förmågan att stå loppet ut, medan väljarna tar det lugnt, att döma av den i helgen publicerade Sifobarometern. Ställningen mellan blocken är oförändrad sedan februarimätningen, med 46,2 procent för regeringstrojkan och 51 procent för alliansen.

Socialdemokraterna ökar med 1,3 procentenheter till 36,2, trots affären med ryktesspridning och smutskastning från partihögkvarterets kärna mot moderatledaren Fredrik Reinfeldt - och trots avslöjandena om guldbonusarna för statliga chefer, varav en råkar vara statsministerns hustru. En förklaring kan vara regeringens fortsatta bidragsoffensiv samt allmänt positiva omdömen om tillståndet i Sveriges ekonomi. Vi upplever inte för första gången ett valår med en stämning av efter oss syndafloden.
Uppmärksamheten kring Göran Perssons tioårsjubileum som partiledare och statsminister ligger nog bakom att ett ökat antal väljare - hela 33 procent - uttrycker förtroende för hans person i Temos marsmätning av partiledarsympatierna. Även kritiker har ju ansträngt sig att hitta något positivt om jubilaren.

Men det är ju inte rikshushållare Perssons sparsamhet som gjort att svensk ekonomi ter sig hyfsad just nu. Det snarare att det var väl bäddat för honom när han tillträdde, genom både nationella reformer och EU-medlemskap, samtidigt som den internationella ekonomin går som tåget. Myten om Persson som budgetsanerare är inte desto mindre seglivad, trots att den senaste mandatperioden mest har gått åt till att pumpa upp de offentliga utgifterna, i takt med att konjunkturen ökat skatteintäkterna. När ekonomin faller igen, blir det inte lika kul.
Men än så länge rider Persson på konjunkturvågen. Han avancerar nu i förtroendebarometern till tvåa efter Fredrik Reinfeldt. Avståndet är dock hela tio procentenheter. Slående onekligen att en så dominerande makthavare är så tydligt distanserad av sitt eget partis väljarstöd.
Men också statsministerns parti ligger, liksom vänsterpartiet, stadigt under resultatet i valet 2002. Det är klart att detta påverkar stämningen i alliansen positivt. Så länge den inte visar tecken på att vilja spela defensivt tiden framöver är det gott och väl.

Segern är inte säker. Partierna, faktiskt också inom de båda lägren, är inte bara inställda på att rubba varandras cirklar, vilket kräver ständig beredskap att svara. Dessutom måste man gardera sig mot dessa oförutsedda händelser som regelmässigt inträffar i en valrörelse. Det kan vara något stort som händer i eller utanför Sverige. Det kan vara den förmåga partier har att trampa i klaveret och producera skandaler.
En metod att försäkra sig mot en kollaps, som hos moderaterna i fråga om "valstugerasismen" 2002, erbjuder just förre moderatledaren Ulf Adelsohn, när han på partiets kommundagar i Jönköping manade till att inte demonisera motparten. Gärna kritisera och angripa hårt och skoningslöst, bara inte anklaga motståndaren för att bygga politiken på ond vilja.

Den socialdemokratiska mejlskandalen var symptom på hur krafter inom socialdemokratin förfallit till rent destruktiva kampanjmetoder: försöka skära pipor i vassen på att svärta ned och pervertera i det fördolda i stället för argumentera och agitera för och emot. I längden finns inget att vinna på att svara med samma mynt.

Debatt: Väljarna vilar i väntan på våren