Personalutskottet i Landskrona kommun tycker nog att de har överträffat sig själva i genialitet. Enligt ett förslag som är ute på remiss ska rökförbud på arbetstid införas för kommunens anställda. I och för sig inte alldeles konstigt, om det inte vore för att det föreslagna förbudet även ska gälla när kommunanställda jobbar hemifrån. Somliga tycker dock att det behövs ännu mer rejäla doningar, barn- och utbildningsnämnden vill att förbudet också ska omfatta snusning. De lyckliga kommunalanställda torde vara rörda till tårar över den omsorg om deras hälsa och välgång som arbetsgivaren visar.
Skämt åsido: Landskrona kommuns tankefel är så uppenbart att det kan tyckas smått rättshaveristiskt att över huvud taget spilla spaltutrymme på att påpeka det. Det är givetvis helt i sin ordning för arbetsgivaren att förbjuda rökning i sina lokaler, eller vid fysisk kundkontakt, eller liknande. Däremot blir arbetstagaren varken livegen eller omyndigförklarad av sitt anställningskontrakt.
Men vad som gör exemplet talande är att detta inte bara är en lustig, och för kommunen tämligen pinsam, anekdot, utan ett tecken i tiden. I tangentens riktning ligger att implementera samma tänkande på statsnivå. Ur skogen av exempel kan lyftas Finland, som har kriminaliserat tobaksinnehav för minderåriga och som planerar att förbjuda cigarettautomater år 2015, med det uttalade målet att avskaffa tobaksbruk helt.
Samma principer gäller för Finlands (och Sveriges) försök att utrota rökning som för Landskrona kommuns. Staten kan lägga sig i det som hör staten till, men inte mer. Således kan man till nöds försvara rökförbud på offentliga platser, passiv rökning utgör ju trots allt en olägenhet. Men lika lite som Landskrona kommun kan staten ha några synpunkter på om vi röker hemma.
"Men", säger då någon, "det allmänna måste ju stå för sjukvårdskostnaderna för alla de som skadar sin hälsa genom rökning!" Kom igen. Sluta fingra på Pandoras ask. Om vi öppnar den dammluckan finns det - bokstavligt talat - ingen ände på vilka kringskäranden av den personliga friheten man kan motivera. Fet mat, socker, fallskärmshoppning, cykling - allt är farligt i olika utsträckning. Men bara den enskilde kan bestämma vilka risker man vill eller inte vill utsätta sig för.
Det faktum att vi har en offentligt finansierad välfärdsstat - vilket de allra flesta i grunden tycker är bra - kan inte tas till lömsk intäkt för att reglera allt självskadligt som i längden kan leda till kostnader för det allmänna. I så fall skulle välfärdsstaten obönhörligen innebära det totala socialiserandet av privatlivet. Kanske var det detta som somliga av de som propagerade för en allmän välfärdsstat i början på 1900-talet eftersträvade.
Men en förutsättning för välfärdsstaten i det fria samhället är att den ingår det oskrivna kontraktet med medborgarna att de ska kunna leva fritt så länge de inte skadar andra, även om det innebär välfärdskostnader. Allt annat skulle göra oss livegna under våra egna välmenande system. Vi ska inte tvingas att välja mellan rätten att ta en cigg och skattefinansierad välfärd.