Nystart stod det på storbilds-tv:n i kongresslokalen. Riktade mot denna stod partikoryféer och kongressledamöter och sjöng en kampsång från 1885, Arbetets söner.
Nystart är ett ord som kanske passar Juholt bättre än ordet förnyelse. I en nyligen utkommen bok, gav han uttryck för att han tycker att det talas för mycket om förnyelse. Å andra sidan skrevs den boken före utnämningen till partiordförande, så vad det egentligen kommer att betyda är väl inte riktigt säkert.
Mona Sahlins inledningsanförande på kongressen igår var samtidigt hennes finaltal som partiledare, ett testamente med uppmaningar till partiet. Det innehöll kraftigt kärnkraftsmotstånd, uppmaning till att sluta leden och upphöra med de interna striderna, att fortsätt kampen mot rasism, stödja demokratiutveckling, vara det första EU-land att erkänna Palestina som stat, att vara lyssnande blicka framåt och så vidare. Absolut intressant och det finns mycket att säga om dessa visioner. Men det riktigt intressanta är att se vilka avtryck hennes tal kommer att ge i praktisk politik och i den nyvalde partiledarens linjetal som han kommer att hålla i dag på förmiddagen.
Vald blev han, Håkan Juholt. Och det av en enig kongress utan motkandidater. Härligt för honom. Vilket stöd, det är bara att gratulera!
För att göra det helt klart. Jag anser att de svenska partierna, Miljöpartiet undantaget, har mycket övrigt att önska i deras valprocedurer. Partiernas interna liv ser i mångt och mycket ut som det gjorde när de moderna partierna växte fram i början av 1900-talet. Valberedningar i all ära, men det dolda kuckelurandet borde ifrågasättas mer. Jag är övertygad om att fler skulle känna sig engagerade och delaktiga om människor som var intresserade av ett uppdrag tydligt kandiderade och att alla partimedlemmar fick möjlighet att delta i val av nya ledargestalter.
De allra flesta blev förvånade över valbredningens tilltag, att utse Håkan Juholt till sin kandidat som Sahlins efterträdare. Utom Kalmar läns sossar, förståss, som givetvis har slagits ordentligt för hans namn.
Det är verkligen helt fantastiskt att somliga socialdemokrater som exempelvis riksdagsman Örnfjäder (i gårdagens tidning) och som kommunpolitikern och fackombudsmannen Erik Fransson (i sin blogg), inte riktigt verkar erkänna för sig själva hur illa läget är för den gamla arbetarrörelsen.
Det är lite som i de forna öststaterna innan muren föll. Man håller för öron och ögon så hårt man bara kan men munnen går av ren rutin. Som om S-krisen är ett fantasifoster skapat av illasinnade högerspöken verksamma i landets mediehus? Som om Juholt vore självskriven som partiledare redan dag ett efter att Sahlin meddelat att hon skulle lämna in? Jag kan inte riktigt förstå detta krampaktiga förbiseende av något, som de allra flesta utom möjligen de djupast troende ombudsmännen och riksdagsledamöterna, har insett: Socialdemokratin befinner sig i kris.
Juholt ska verkligen inte räknas ut. Tvärt om tror jag att han kan bli en tuff konkurrent till statsminister Reinfeldt. Inte minst för det gemytliga intryck hans person ger. Att få fler röster i nästa val än i förra årets är säkert ingen omöjlighet för S, särskilt inte om Juholt lyckas få en nystart med en idépolitisk vision, oavsett hur 1970 den än är. En framgång för S kan ju också underblåsas av en trött och visionslös allians som inte förmår mer än att förvalta makten och salta med något extra jobbskatteavdrag då och då.
Vad Juholt kommer att leverera i politik och hur borgerligheten kommer att matcha det står än så länge skrivet i stjärnorna. Kanske kommer det att klarna något efter dagens linjetal.