Vägen till Västerviks goda rykte som skolkommun
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förrförre skolchefen ger i sin debattartikel ett strålande inlägg enligt jantelagen.
Lennart Fredriksson har inget barnperspektiv, Gunnar Iselau har ingen pedagogisk erfarenhet. Tidningsintervju i Västerviks-Tidningen den 2/11 2004 är fel och intetsägande. Inger Wiman och Anita Bohman utpekas som bovar som endast har skolnedläggningar i sikte.
Vdm däremot, med vid den tiden ett mandat i kommunfullmäktige, var den verklige Robin Hood, som stred mot dessa illasinnade varelser.
Ingen tvekan om vem som i verkligheten är störst, bäst och vackrast. Syna bara att han är ganska ensam om att förstå det.
Som man frågar får man svar. Denna min inledning är på samma låga nivå, som nämnda debattartikel. Den ?pedagogiska kulsprutans? kulor kom, trots oändligt långa promemorior, sällan ut, utan fastnade på insidan av Toboskolans väggar.
Nu till sakfrågan, vad har hänt de senaste tolv åren med Lennart Fredriksson som förvaltningschef, med Gunnar Iselau och Ingrid Persson som utvecklingsledare?
Jag räknar upp det mest väsentliga:
Organisationsmodellen med vissa mindre modifieringar står sig än i dag.
Integreringen förskola-skola, där sexårs- och fritidsverksamheten ingår. Detta var inget som skedde genom att skriva långa promemorior utan genom att ta fram mål och lägga upp strategi för att nå dit. Det var hårt arbete, utbildning, diskussioner, informationer med mera som gällde.
I detta ingick en plan för hur man skulle anpassa lokalerna för att ge bästa möjliga förutsättningar för barn och personal att arbeta i (barnperspektivet).
Till dessa lokalanpassningar har de senaste tolv åren investerats minst 170 miljoner kronor. För att nå den integrering och samsyn som finns i dag har det krävts både väl insatta tjänstemän, men också väl insatta och tydliga politiker.
Skolplaner har arbetats fram genom åren, där kommunfullmäktige redogjort för staten och kommuninnevånarna hur uppdraget skall fullgöras. Detta arbete, där jag, som dåvarande ordförande i barn- och utbildningsnämnden ledde, tillsammans med ledamöter från olika partier och skolledning tog fram visioner och mål. Mål som gick att följa upp, analysera och att kunna se trender. Där kom utvärderingssystemet cockpit in. Denna uppföljningsmetod har varit och är mycket framgångsrik och till stor nytta inte minst för politikerna att få vetskap om hur barnen mår och hur det går med kunskapsinhämtningen. Det är viktigt för berörda politiker att kunna styra resurserna dit de bäst behövs. Till följd av detta kom projektet till som förrförre skolchefen nämner och tar åt sig äran av.
Det var under min tid som ordförande, Lennart Fredrikssons tid som förvaltningschef och med Gunnar Iselau som utvecklingsledare. Projektledare var Lena Karlberg. Året var 2001. Lena Karlberg är nu nytillträdd chef på barn- och utbildningsförvaltningen.
En kontinuerlig och strategisk utveckling och utbildning har skett, allt med syftet att ge barnen i förskola-skola bästa möjliga förutsättningar, för att var och en skall nå sin optimala nivå, där trygghet och medbestämmande ingår tillsammans med behovsanpassad pedagogik.
Samverkan i arbetslag har medverkat till utveckling och rättsäkerhets för barnen. Flera ögon och öron uppfattar mer än två.
På Nils Westerbergs tid som skolchef fanns inget av detta. Personalen fick tolka skollag, läroplan och kursplaner efter bästa förmåga. Ingen uppföljning och analys gjordes centralt på skolkontoret. Politikerna i dåvarande skolstyrelsen visste i stort sett inget om vad som skedde i klassrummen. Nils Westerberg visade mig en gång någon form av ?skolplan? som han skrivit ihop. Jag fick med mig ett exemplar när jag gjorde kontaktpolitikerbesök. Jag visade den för rektorer och lärare. Ingen hade sett den och hade ingen aning om att den fanns och hur den kommit till. Men andra ord: Planer och idéer som stannar inom skolkontorets väggar har ingen betydelse för verksamheten.
Före detta ?skolpotentater? inbjöds som föreläsare. Detta gav i stort sett inte något om hur vi skulle tackla framtiden. Det mesta gällde dåtid. Så helt i linje med detta hänvisar Nils Westberg i sin debattartikel till museiverksamhet.
Beträffande tillkomsten av integreringen i Västrum, så var det Bengt Myrgårds idé på grund av den rådande elevminskningen. Kvännaren blev en följd av Västrums-projektet. Kvännaren är inte i dag och har inte på länge varit något flaggskepp för kommunen.
Tillkomsten av Ankarsrums högstadium styrdes av ökade platser på högstadiet. Kamp mellan Gunnebo och Ankarsrum, där Ankarsrum drog det längsta strået. Med andra ord: Nils Westerbergs insats där var högst marginellt. Jag har också hört versionen att han var helt emot dessa etableringar.
Beträffande nedläggningsbeslut angående bland annat Västrumsskolan så hänvisar jag till kommunfullmäktigeprotokollen. Det finns inga sådana beslut, utan tvärtom. Att Västrum sedan valde att starta friskola är en annan sak.
Jag vill påpeka att vi för innevarande mandatperiod från socialdemokraterna klart i vårt valprogram deklarerat att vi inte skall medverka till några skolnedläggningar.
Jag slutar här och önskar den nya förvaltningschefen välkommen till Västerviks kommun. Svartmålningen av en till synes bitter och grinig före, förredetta skolchef, kan man lägga till handlingarna.
Nu är det nutiden och framtiden som gäller. Västerviks kommun har ett gott rykte som förskole- och skolkommun, där jag är övertygad om att den nya chefen tillsammans med sina medarbetare kommer att ytterligare utveckla den. Det finns genom de senaste tolv årens strategiska utvecklingsarbete, en god grund att bygga vidare på.
DEBATT
Inger Wiman är före detta ordförande i barn- och utbildningsnämnden.
Inger Wiman är före detta ordförande i barn- och utbildningsnämnden.