DEBATT: Vad hände med Visstaden?

Få företeelser väcker så somriga känslor hos svenskarna som vismusik. Den utgör ett levande kulturarv som traderas på midsommarfester, bröllop och grillpartyn, i segelbåtarnas sittbrunnar, i fjällstugor och på bryggor. Sällan känner vi oss så svenska och somriga som när vi får sjunga om en tangokväll på Pampas eller om Deirdres vandring längs Ipanema. Den litterära visan, med sina långa episka texter, är en unik skatt med rötter i medeltiden men som utvecklats i sin moderna tappning sedan Bellmans sena 1700-tal. En ort som i sin marknadsföring lyckas med konststycket att i det allmänna medvetandet förknippas med en sådan företeelse kan tyckas avundsvärd.När jag bodde i Västervik satsades det stort på att göra staden till ett centrum för den svenska vismusiken. Anledningen till detta var naturligtvis visfestivalen, som ända sedan 60-talet lockat entusiaster till Västervik, och Visskolan, en av Sveriges (då) två utbildningar profilerade på vismusik. EU-pengar söktes och det ambitiösa projektet Visstaden Västervik lanserades som en del i Upplevelseregionen Östra Kalmar. Med hjälp av EU-medlen skulle en nationell plattform byggas för vismusiken, baserad på de befintliga institutionerna: Visskolan och Visfestivalen. Ett visbibliotek inrättades, som numera tagits över av kommunen och bytt namn. I övrigt återstår inte mycket av det ambitiösa projektet. Bara en hemsida som nästan aldrig uppdateras och där länkarna inte fungerar. Visfestivalen och Visskolan rullar visserligen på som förut, men någon nationell plattform för genren har det knappast blivit. Sedan EU-medlen sinat har de projektanställda, som saknade erfarenhet av och förståelse för själva verksamheten men desto mer för turism och branschmässor, dragit sina färde till andra orter.Visstaden Västervik är ett lysande exempel på hur EU-finansierade kulturprojekt inte ska fungera: I stället för att lägga grunden till något bestående med potential att utvecklas och leva vidare även efter att projektmedlen tagit slut blev det en parantes, en språngbräda för karriärister inom turism- och eventnäringen snarare än en långsiktig satsning på staden och vismusiken. Också kommunens intresse tycks ha svalnat betänkligt sedan EU-pengarna försvann. De stort uppslagna planerna på ett Visans Hus på Slottsholmen, där Björn Ulvaeus andelslägenheter nu skall uppföras mynnade ut i ingenting. Trots att stora summor offentliga medel lades ned på en arkitekttävling, där priset av marknadsföringsmässiga skäl delades ut på Nalen i Stockholm. Visprofilen tycks sedan dess närmast ha raderats ur kommunens marknadsföring, vilket ter sig besynnerligt i en tid när så gott som alla rikets kommuner letar efter just sina särdrag att profilera sig på. Då väljer Västerviks kommun att kasta ett redan inarbetat varumärke över ända.Visst är Västervik så mycket mer än bara vismusik. Men det nya alternativet "Västervik som destination" är så intetsägande att man baxnar. Visstaden Västervik är ett varumärke som är bekant långt utanför kretsarna av inbitna visnördar, och det är ett positivt sådant som passar bra ihop med stadens övriga profil som skärgårds- och sommarstad. Visfestivalen och Visskolan är verkliga tillgångar för Västervik, och kring dem finns det fortfarande en potential att bygga en nationell samlingspunkt för den svenska vismusiken. Det skulle vara bra för kulturarvet och det skulle vara bra för Västervik. I andra kommuner i avsaknad av en tydlig profil ("I Vaggeryd där hjulen alltid snurrar" eller "Oskarshamn - stad i ljus" är bara två av exemplen) månde marknadsföringsstrategerna häpna över hur Västervik väljer att slänga ett så inarbetat varumärke i sjön.

Debatt: Vad hände med Visstaden?