Hur ska Israel säkra sina intressen när det kokar i grannländerna?
Är det bäst att avvakta tills läget stabiliserats? Eller bör Israel ta initiativ för påverka utvecklingen? Mycket talar i nuläget för det första alternativet - att ligga lågt.
Internationellt har ju Israel-Palestina hamnat i skuggan av det som händer i Syrien och Egypten, samt frågan om Irans kärnvapenutveckling. Palestinierna har nog med att klara ut sina interna relationer. Trots risken för raketer från Gaza upplever sig Israel ha säkerhetsläget under kontroll .
Men även om Israel är som stormens lugna öga händer det saker även där.
Ehud Barak, försvarsminister i nationalisten Benjamin Netanyahus regering i Jerusalem, har sagt att regeringsombildningen i början av maj skapade förutsättningar för att åstadkomma det som setts som otänkbart. Inklusive ett genombrott i relationen med palestinierna.
Israel har nu sin siffermässigt starkaste regering någonsin, med stöd av 94 av parlamentets 120 ledamöter. Israels inrikespolitik intresserar även omvärlden, men viktigast är förstås fred med palestinierna. Barak har viss trovärdighet. Han var Israels regeringschef när USA:s president Bill Clinton, strax innan han skulle avgå, år 2000 gjorde en sista ansträngning för freden. Barak erbjöd Yasser Arafat, då palestiniernas ledare, stora eftergifter, men det räckte inte. I stället utbröt hösten 2000 det som kallas andra intifadan. Den knäckte israelernas tilltro till 90-talets fredsprocess.
Avgörande för trovärdigheten när Baraks nu talar om chans till fred är drivkraften bakom ombildningen av den regering han är med i.
Handlade det om en vilja att göra något - eller slippa göra något?
I månadsskiftet april-maj hade Israel ställt in sig på nyval i september i år.
Över en natt var läget helt annorlunda. Partiet Kadima, vars ledare nyss sagt att Netanyahus regering förkroppsligade allt som är fel i Israel, upptäckte att den i alla fall var bättre än förtida nyval. Enligt opinionsmätningarna skulle Kadima, och även Baraks parti, en utbrytning ur det gamla arbetarpartiet, gå mot nederlag.
Nu får de en frist - och Netanyahu sitter säkert fram till ordinarie val i oktober 2013.
Även motståndare erkänner att Netanyahu har bevisat sig vara Israels överlägset skickligaste politiker - när det gäller att vinna och behålla makten.
Men huruvida han också är en "stor" politiker, vilken likt ett antal föregångare gör något avgörande för landet, återstår att se.
I Israel och utomlands finns de som manar Netanyahu att se palestiniernas svaghet och oredan i grannländerna som en chans att styra utvecklingen och förebygga framtida problem. I första hand med initiativ för att underlätta för moderata palestinska krafter att hävda sig.
Men Netanyahu har under sin vid det här laget långa karriär varit emot eftergifter av det slag Israels ledare gjort i hopp om att främja freden, och han anser att han fått rätt vad gäller effekterna.
Slutsats: Den makt Netanyahu nu har kommer han inte att användas till något som kan kallas eftergiftspolitik.