Många upplever att det har blivit ett kallare och hårdare klimat i Sverige. Och frågan som många ställer sig är om dagens ungdomar inte är värre än ungdomarna var förr?
I slutet av förra året blev några ungdomar gripna efter att de bränt ned ett köpcentrum i Kalmar. Det nya året började inte bättre: En 15-åring mördad och en 19-åring och en 21-åring skottskadad i Malmö efter en gänguppgörelse. I Göteborg blev en 10-årig flicka knivskuren och häromdagen kunde vi läsa i tidningarna om en 13-årig pojke, ett barn, som hade attackerat en polis med kniv. Situationen för Sveriges ungdomar, vår framtid, ser på sina håll mycket mörk ut.
Jag hade länge utan reservationer svarat ja på frågan om att dagens ungdomar har blivit värre. Men så såg jag ett avsnitt av det brittiska dokumentärprogrammet "Den övervakade skolan" som avslutades av den biträdande rektor Stephen Drews ord:
"Jag tycker att det är ett sådant enormt hyckleri av dagens vuxna att säga att ungdomar har blivit värre. De har de inte, de är en produkt av det som vi som samhälle skapar. Och de har allt färre tillfällen att vara barn. Ja det innebär hårt arbete (att fostra barn), men är det något fel med det? Det gör en bättre som människa."
De här orden fastnade och jag började fundera över de 5-6 år som jag har jobbat som vikarie på diverse skolor och förskolor. Jag har träffat underbara, smarta och trevliga barn, ungdomar, föräldrar och lärare. Men jag har också sett hur barn på grund av oroligheter och otrygghet i sin hemmiljö har blivit som förbytta. Jag har fått kasta mig fram för att hindra att en lågstadieelev kastar ett stort isblock i huvudet på en klasskamrat och jag har fått lyfta bort en annan som fullständigt ursinniga matar slag i ansiktet på en liggande kamrat. Jag har hört de rent utsagt fruktansvärda sakerna som barnen kallar varandra och sina lärare.
Det är tråkigt att säga, men precis som de konstaterar i tv-serien så upplever jag att majoriteten av alla problem man har i skolan härrör ju ifrån någonting som kommer hemifrån eller utifrån skolan. Antalet barn och unga som får antidepressiva läkemedel har ökat med omkring 30 procent på några år. Under 2000-talet har antalet självmordsförsök i åldrarna 15 till 24 år ökat med drygt 40 procent. Trasiga och otrygga familjer är ett av vårt lands absolut största problem. Frågan vi borde ställa oss är egentligen om det verkligen är ungdomarna som vi ska skylla det dåliga beteendet på?
Jag upplever tyvärr att det finns en feghet kring att lyfta den här problemformuleringen och att på allvar ta tag i den. Ofta stannar man vid att kräva hårdare regler i skolan, längre öppettider på fritidsgårdarna och att den som mobbar någon ska flyttas. Det är alla bra saker, men de berör egentligen inte kärnan i problemet: Att många vuxna inte tycks inse att barn inte är en vuxen i en liten kropp, ett barn är ett barn och de är inte lika intellektuellt utvecklade som en vuxen. Att barn och ungdomar är beroende av goda manliga och kvinnliga förebilder som ger kärlek, uppmuntran och sätter gränser för att de ska kunna utvecklas till goda, empatisk samhällsmedborgare
Och framförallt, att huvudansvaret för fostran ligger på föräldrarna, inte förskolan och skolan. Dagens ungdomar har inte blivit värre, dagens familjer har blivit svagare och de vuxna har allt för ofta kapitulerat ifrån sin föräldraroll. Fler poliser i all ära, men det främsta sättet att minska våld och kriminalitet, motverka rotlöshet och drogbruk är att ge familjer och föräldrar ett kraftfullt stöd.
Det är den viktigaste investeringen vi kan göra för framtiden.