Barack Obama och Mitt Romney, presidentens utmanare i valet den 6 november, är överens: Det är USA:s uppgift att leda världen.
Obama, på sin upphöjda post, har hittills inte uttalat sig om rivalens förmåga härvidlag. Romney, i underläge, har varit desto tydligare. Han säger att Obama för en svag och osammanhängande utrikespolitik och inte vill att Amerika ska vara det starkaste landet i världen.
Obama har faktiskt gjort klart att han vill ha USA kvar i världstoppen, även om han formulerar sig försiktigare än Romney. Denne proklamerar ännu ett "amerikanskt århundrade".
Termen myntades, om 1900-talet, för 70 år sedan av en opinionsbildare som ville att USA skulle ta sitt ansvar och inte isolera sig från omvärldens problem, vilket hade varit linjen under landets första hundra år.
Den 7 oktober 2011 höll Romney ett linjetal om hur han ser på vilka utmaningarna är för USA och vad han tänker göra åt dem.
Dagen innan hade han tillsatt en grupp utrikesrådgivare och en rad arbetsgrupper för olika sakområden.
Romneys ord, och hans val av rådgivare, visar på trohet mot trender i den amerikanska utrikespolitiska debatten sedan 90-talet. Denna har varit mest dynamisk till höger, där stundom motsatta uppfattningar kämpat om att bli republikanernas linje. Extremerna är isolationism och en "nykonservativ" aktivism, prövad - och diskrediterad - under president George Bushs första mandatperiod. Falangerna förenas av sin betoning av betydelsen av militär styrka.
Fram till nu har Romneys utrikespolitik stått i skuggan för annat, framför allt om han alls skulle bli republikanernas presidentkandidat.
Nu när den saken kan sägas vara avgjord ökar förstås intresset för hur Romney vill leda USA i världen.
Högstämt säger Romney att USA:s nästa president kommer att möta utomordentliga utmaningar som kan förändra landets öde och frihetens framtid. Han varnar väljarna för att det går illa om Obama sitter kvar.
Islamistisk fundamentalism ser Romney som hotet nummer ett mot USA.
Han aviserar en hårdare linje mot Kuba, Iran, Kina och Ryssland - vilket han kallar USA:s geopolitiska fiende nummer ett.
Det viktiga för Romney har hittills varit att samla det egna partiet. Det gäller även utrikespolitiken. Exempelvis är hans medarbetare på området en provkarta på olika falanger, med företrädare hämtade främst från president Bushs första "nykonservativa" period och den annorlunda, mera traditionella andra perioden.
Det sägs att valet avgörs av främst två faktorer: väljarnas syn på det ekonomiska läget och på kandidaternas personliga egenskaper. Men eftersom utrikespolitiken är ett styrkebälte för Obama - här har dennes siffror varit bättre än för någon utmanare - gäller det för Romney att visa att han är minst lika bra.
Att omvärlden, enligt försiktighetsprincipen, helst behåller Obama i Vita huset, är mindre viktigt, ja kanske rentav en fördel för Romney i valrörelsen. Det vrånga utlandet, står ju inte högt i kurs hos medelamerikanen.
Och USA minns hur Ronald Reagan 1980 utomlands i vida kretsar betraktades som i bästa fall en okunnig nolla, i sämsta fall ett hot mot freden.
Hans eftermäle blev
annorlunda!