President Obama framstår som svag och obeslutsam. USA:s inflytande minskar. Ja, det räcker inte med detta. USA:s politik i hela Mellanöstern har kollapsat, hävdas det mot bakgrund av utvecklingen kring Syriens kemiska vapen.
Men vänta: Om nu USA:s anseende skadats och dess inflytande minskar – varför handlar så väldigt mycket av debatten om vad just USA gör och inte gör? En förklaring är att det är av gammal vana. Som president Obama sade vid sitt besök i Stockholm, USA förväntas alltid ställa upp. En annan kan ju vara att USA faktiskt förblir den enskilt viktigaste faktorn.
Det är ju USA som finns med överallt och är allas bollplank. Därför är det intressant att följa debatten i USA om hur landet bör uppträda. Där pågår bland opinionsbildarna en dragkamp om makten över utrikesagendan.USA:s breda engagemang i världens affärer ifrågasätts inte. Frågan är var, när och hur.
Medan Vita huset med hänvisning till offren för kemiska vapen i Syrien förfäktat att det är USA:s humanitära plikt och ett nationellt säkerhetsintresse att straffa Assad så säger andra att det är det inte alls. Syrien hotar inte USA. Att göra USA till en aktör i Syriens inbördeskrig skulle tvärtom skada USA. Utan att hjälpa Syriens folk. Tillfälligt har nu fokus förskjutits till verkan av rysk diplomati. Demokratiska partiet slipper den akuta våndan över att få ansvaret för ett nytt krig. Republikanerna kan sluta leden genom att rikta in sig på att den förhatlige Putin räddat ansiktet på motståndaren Obama.
Men bland demokraterna lär finnas de som inte glömmer att utrikesminister John Kerry argumenterade som vore han republikan för ett angrepp på Assad. Gör vi inget noteras detta i Iran, sade Kerry, underförstått att Iran uppmuntras utveckla kärnvapen som hotar Israel. Att det i upptakten till anfallet på Irak 2003 var nära inpå 11 september, och att presidenten var republikan, innebar att kritikerna på det hållet då hade svårt att få genomslag. Men nu är det desto starkare. I kongressen i Washington fick president Obama visserligen stöd för sin ursprungliga tuffa linje av ledande republikaner. Men medarbetare på tankesmedjor som Cato Institute, Heritage Foundation och Center for the National Interest, med anknytning till republikanerna, har fyllt medierna med varningar, som vore de demokratiska duvor.
Doug Bandow på Cato Institute, en gång medarbetare till president Reagan, skriver att dennes största utrikespolitiska misstag var att dra in USA i åt inbördeskriget i Libanon. ”Han lärde sig i alla fall läxan – han stack.” Senator Rand Paul, nära Tea Party-rörelsen, säger att diplomatisk lösning i Syrien blivit möjlig därför att så många amerikaner ställde sig upp och sa ”Sakta ner!” när Vita huset ville bomba. Apropå USA:s trovärdighet säger Paul att den är något som är större än en viss person - Obama. Och Putin, kan man väl tillägga.