Uppgörelse med det förflutna
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att en eller annan vänsterpartist ännu kallar sig kommunist - något som jag i och för sig ogillar - är säkerligen inte motståndarnas huvudproblem. Bekymret är att partiet så konsekvent kräver ekonomisk demokrati. Därmed hotas den nuvarande maktstrukturen och penningdominansen.
Vänsterpartiet har alltsedan sitt bildande 1917 förmått knyta samman dagspolitisk kamp med långsiktigt arbete för ett bättre samhälle där alla människors lika värde accepteras. Bland de politiska partierna var vänsterpartiet först med att lyfta upp feminismen på dagordningen och att driva de gröna frågorna.
Dubbelhet präglade det tidigare kommunistpartiets inställning till demokratin. Samtidigt som man var helt klar i sina inrikespolitiska ställningstaganden så förekom ett okritiskt accepterande av Sovjetunionen och dess vasallstater. Partiet negligerade omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna: angiveri och skenrättegångar, dödsdomar och avrättningar, förföljelser av oliktänkande och förbud mot all politisk opposition. Naturligtvis var inte kommunistpartiets medlemmar anhängare av sådana kriminella handlingar. Man trodde att Josef Stalin var på väg att förverkliga socialismen! Partiledningen hade stort ansvar för dessa villfarelser.
Partiets ofta översvallande och hjärtliga relationer med statsbärande "broderpartier" i så kallade socialistiska länder har fått svåra konsekvenser. Det måste emellertid framhållas att partiets kontakter aldrig varit ensidiga. Förbindelserna med befrielserörelser, socialistiska folkpartier, miljöpartier etcetera har varit betydande liksom kontakterna med olika vänstergrupper i en rad länder. Partiet har under alla sina verksamhetsår starkt engagerat sig i fredsarbetet och för den internationella solidariteten. I kampen mot fascist- och högerdiktaturer har partiet gått i främsta ledet.
Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (som senare bytte namn till Sveriges kommunistiska parti) representerade den demokratiska socialismen med dess antiauktoritära och antimilitaristiska traditioner. Anslutningen 1919 till Kommunistiska internationalen (Komintern) var därför helt felaktig. Därefter följde många års bittra fejder mellan kominterntrogna och vänstersocialister. Länge tog stalinisterna hem spelet men 1964 inträffade något nytt. Genom valet av CH Hermansson till partiordförande inleddes den långa marschen från dogmatiskt kommunistparti till socialistiskt och feministiskt vänsterparti.
Varför dröjde den slutgiltiga uppgörelsen med kominterntraditionen så länge? Det finns flera svar på den frågan. Det viktiga är emellertid att processen kunde inledas. Steg för steg skärptes kritiken mot de "socialistiska länderna" - många klara avståndstaganden gjordes. Länge trodde många av oss att det fanns en reformkommunistisk väg till demokratisk socialism. Alexander Dubcek och Michail Gorbatjov symboliserade denna möjlighet. Nu vet vi att det var ett önsketänkande. Mot den bakgrunden hade det troligen varit bättre om 1960-talets reformkommunister och vänstersocialister efter danskt och norskt mönster bildat ett socialistiskt folkparti.
De som i dag tror att vänsterpartiet spelat ut sin roll har inte förstått den politiska dynamikens betydelse och innehåll. Det blir allt trängre i mitten på den politiska skalan. Hur skulle samhällslivet och politiken se ut om det saknades ett parti till vänster om socialdemokraterna?
Genom namnbytet 1990 sattes formell punkt för kominterntraditionen. Därmed lades en stabil grund för ett socialistiskt och feministiskt vänsterparti i vilket olika strömningar och tendenser utgör en tillgång.
Kan vänsterpartiet genomföra sin kongress i Göteborg den 5-8 januari 2006 utan allvarliga problem? Allt beror på hur kongressdeltagarna hanterar situationen. Den nuvarande partistrukturen förutsätter nämligen ömsesidig respekt mellan olika aktörer. Varierande uppfattningar i olika sakfrågor får inte skymma det gemensamma målet: att bekämpa politisk och ekonomisk maktkoncentration.
DEBATT
Kjell E Johanson är ordförande i vänsterpartiets analysgrupp.