Frankrikes president Hollande tycker att eurozonen ska ”managera” sin valuta. Det vill säga minska dess värde jämfört med andra valutor.
Vadnudå? Var det inte svagheten som var eurons problem? Först efter lanseringen i mynt och sedlar 2002 och åter efter att finans- och skuldkrisen bröt ut 2008.
Men nu är det alltså eurons styrka som irriterar Hollande. För den försvårar exporten.
Det är inte helt lätt att hänga med i svängarna. Djupgående problem i ett antal länder med euron i dagligt bruk har i allmänhetens ögon satt krisstämpeln på valutaunionen. Men under tiden har valutans värde varit stabilt. Och sedan Tyskland låtit förstå att man ser eurons fortlevnad som en omistlig del av landets samlade säkerhetspolitik har marknadskrafterna anpassat sig.
Euron blir kvar. Och kommer till fler länder. Estland anslöt sig 2011. Lettland tänker göra det 1 januari 2014.
Förklaringen är att här liksom i Tyskland finns en övertygelse om att valutaunionen tjänar de nationella intressena. Det fanns och finns ingen folklig vilja att anamma euron. Men det finns uppenbarligen ett politiskt ledarskap som tänker längre än dagens problem.
”Valutakrig” är termen för politiska ingrepp i syfte att minska värdet på ett lands valuta för att vinna ekonomiska fördelar på andras bekostnad.
Det är vad Kina i åratal anklagats för av omvärlden, med USA i spetsen.
Sveriges tidigare devalveringspolitik platsar under samma rubrik.
Världssamfundet, de delar därav som fungerar, är sedan länge överens om att detta är ett otyg.
Man kan förstås tänka sig en fullkomlig värld, med valutor i fri konkurrens. Men erfarenheten visar att då blir det alltid manipulationer. Skadan av sådana måste vägas mot värdet i att en nationell valuta uppenbarar brister av det slag euron i praktiken bidrog till att dölja – för en tid.
Euron har de senaste månaderna stärkts mot de flesta större valutor.
Men tror fransmännen att en svagare euro automatiskt innebär ökad tillväxt och fler jobb kan de ju ta sig en titt över Engelska kanalen.
För britterna kan sägas ha vunnit ”valutakriget”. Pundet står rekordlågt. På papperet har därmed konkurrenskraften förbättrats kraftigt. Ändå uteblir tillväxten. För det finns inte tillräckligt att sälja.
Att svenska kronstinna turister shoppar loss räcker inte.
Vid sidan av pundet är Japans sjunkande yen i blickpunkten. Efter att legat stabilt genom krisen har värdet sjunkit sedan en ny regering aviserat en ny lånefest.
Det verkar vara så i världsekonomin att det som är sanning på ett håll är lögn på ett annat. Internationella valutafonden, IMF, välkomnar att Japan och USA lättar på svångremmen, i namn av tillväxt. Men EU-Europa rekommenderas fortsatt smalkost.