Ukraina är både öst och väst

"Vid sitt sista besök hos Bush i Vita huset ska Jusjtjenko mest ha talat illa om Tymosjenko. Han har uppfattats vilja skada henne snarare än Janukovitj, motståndaren från 2004", skriver Bo Ture Larsson i kolumnen nedan.

Statsminister Fredrik Reinfeldt på besök hos Ukrainas president Viktor Jusjtjenko.Foto: Scanpix

Statsminister Fredrik Reinfeldt på besök hos Ukrainas president Viktor Jusjtjenko.Foto: Scanpix

Foto: Mykhailo Markiv / SCANPIX /

Västervik2010-01-22 00:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ukraina blir inte kvitt sin ekonomiska kris och sin politik, med ett osmakligt inslag av pengar och personliga konflikter. Men det är möjligt att presidentvalet, med sin andra, avgörande omgång 7 februari, innebär vapenvila i dragkampen mellan öst och väst om landet. De två finalisterna, premiärminister Julia Tymosjenko och tidigare premiärministern Viktor Janukovitj (segrare i fuskvalet 2004 som följdes av orange-revolutionen) är nämligen båda acceptabla för Ukrainas grannar. Får Kiev ledare som bättre förmår hantera det av fantomsmärtor plågade Ryssland underlättar det Ukrainas eget nationsbyggande. Över 90 procent röstade för självständighet från Sovjet i en folkomröstning sommaren 1991. Men i ett land där de västra delarna i flera hundra år hörde till Polen och Österrike och de östra styrdes från Moskva sedan 1600-talet borde man slippa välja samhörighet. Ukraina har onekligen en egen identitet. Tänk på kosackerna, som har dåligt rykte hos oss, men hemma förknippas med obändig och för centralmakten besvärlig frihet. Men identiteten behöver omfatta både ukrainskt och ryskt och olika historiska erfarenheter. Annars är risken att landets namn bara blir beteckningen på ett geografiskt område, inte på en nation. Det finns ryssar som likt Vladimir Putin ser Ukraina på det förra sättet, jämförbart med exempelvis ställningen i Sverige för Skåne, styrt från Stockholm från ungefär den tid då Ukraina började lyda under Moskva. Ett stort problem är skillnaden i de politiska systemen runt Ukraina. Västerut råder demokrati. I Vitryssland och Ryssland är makt något man vinner, och behåller. Ukraina är den enda östslaviska nationen där folkstyret inte snöpts. En kuriositet som säger något om Ukrainas försök till balansgång är att Janukovitj, Tymosjenko och sittande presidenten Viktor Jusjtjenko alla anlitat PR-rådgivare från USA.Svårast uppgift inför valet hade den firma som arbetat för Bill och Hillary Clinton och nu för Jusjtjenko. Hjälten från 2004, tillsammans med Tymosjenko demokratirörelsens ledare, med ansiktet ärrat efter en dioxinförgiftning, tappade redan 2005 i anseende när han lät en 19-årig son bli förmögen på att sälja revolutionens kvarlåtenskap, och leva lyxliv i ett fattigt land. Han hamnade också snabbt i konflikt med Tymosjenko. Vanligt folk uppfattade inte annat än att han ogillade henne som personlig rival. Vid sitt sista besök hos Bush i Vita huset ska Jusjtjenko mest ha talat illa om Tymosjenko. Han har uppfattats vilja skada henne snarare än Janukovitj, motståndaren från 2004.Det sägs att valet i Ukraina är en seger för Kreml, efter förra valets pinsamhet, när Putin, då president, gratulerade Janukovitj till segern, bara för att se honom sopas bort av de folkliga protesterna mot valfusk. Kreml höll sedan en lägre profil. Kraven på att Ukraina skulle betala mer för den energi som importeras från Ryssland var en politisk påtryckning, likaså stoppen i leveranserna. Men i princip håller ju väst med Kreml: Ukraina kan inte fortsätta konsumera energi som vore man alltjämt en sovjetrepublik. I övrigt har Kreml kunnat nöja sig med att reagera på vad president Jusjtjenko företagit sig för att markera avstånd till Ryssland. Han har väl gjort det för att trygga sitt land. Men han har utmanat Ryssland på ett sätt i alla fall EU:s stormakter ansett vara konfliktskapande, i stället för att medverka till en lösning på Ukrainas problem. Så det sorgliga faktum är att man även i väst suckar av lättnad över att Jusjtjenko försvinner ur rampljuset. Alternativen må vara besvärliga, men Janukovitj, före detta ungdomsbrottsling med sovjetisk framtoning, och Tymosjenko, inte fläckfri bakom sitt behagliga yttre, framstår som realister. De inser att Ukraina ligger där det ligger och för sin egen skull måste kunna hantera både öst och väst.