”Tyskland är Europas oundgängliga nation.” Det var en polack som sa det, utrikesminister Radek Sikorski, i ett tal i Berlin för två år sedan.
Sikorski medgav att det kunde låta lite konstigt, från företrädaren för en nation som lidit mer än de flesta av tysk maktutövning. Men när det gäller att rädda euron och därmed enligt många EU, säger han sig vara mindre rädd för tysk makt än för tysk passivitet.
Med en ny regering i Berlin är den frågan lika aktuell som någonsin.
Tankesmedjan European Council on Foreign Affairs skriver att européerna väntar sig en hel massa av Tyskland, framför allt en vision som sträcker sig bortom hantering av nödlägen: ”Men de lär bli besvikna”.
Valet är avklarat (22 september), den nya förbundsdagen har konstituerat sig, och Socialdemokraterna har i en intern omröstning godkänt ett avtal om vad man ska göra i en regering tillsammans med valets huvudmotståndare, Angela Merkels kristdemokrater.
Men ingenstans på den vägen har utrikespolitiken varit en huvudfråga.
1900-talshistorien har lärt tyska politiker att ligga lågt. Tyskarna har upptäckt att det kan vara både bekvämt och lönsamt att fortsätta att uppträda som om man vore en andraplansfigur. Att tjäna pengar medan andra uppträder så som de tror det anstår en stormakt.
Men kanske går det inte längre.
Frankrike och Storbritannien är svagare än någonsin i EU-sammanhang. Övriga länder, i syd, öst och nord, är av olika skäl inte att räkna med. Tyskland tvingas i då i sitt eget intresse ut på banan.
Det känns ovant. Hittills har ju begrepp som ”makt” och ”ledarskap” lindats in i tal om att Tyskland bara kan utöva sådant genom att vara ett gott exempel för andra.
Fast därav lär det framöver bli lite mindre!
Precis som omvärlden önskat sätter ju Tyskland nu sprätt på pengarna. Socialdemokraterna förlorade valet, men kallas segrare i förhandlingarna om att åter bli partner till Angela Merkel. De kunde ta betalt för sitt stöd.
Men alla verkar nöjda. Även med fördelningen av ministerposterna.
För omvärlden är det grundläggande att Merkel och partikamraten finansminister Wolfgang Schäuble är kvar som yttersta garant för EU-vänligheten.
Ny försvarsminister blir Ursula von der Leyen, känd för sin modernisering av familjepolitiken. Hon nämns som tänkbar efterträdare när Angela Merkel tröttnar som partiledare. Man kan alltså säga att försvaret uppgraderas politiskt.
Som utrikesminister återkommer socialdemokraten Frank-Walter Steinmeier. Han fungerade väl ihop med Merkel på samma post 2005-2009. Då blev han hennes rival i valet.
Alltså: rivaler ena stunden, samarbetspartners nästa.
I Tyskland går det an. Det finns uppenbart en bred samsyn om väsentligheter. Det är då för väl, för problemen står ju på kö.
Tyskland, som i sig är ett antal länder, har att hantera nio grannar, EU, USA, Israel, Ryssland, Kina - ja hela världen.
Erfarenheten lär att det sker på ett sätt som är även i vårt intresse. Vilket bekräftar tesen ”Det som är bra för Tyskland är bra för alla.”