Tysk arbetstidsrevolution
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De berörda fabrikerna tillverkar mobil- och sladdlösa telefoner. Här avstår arbetstagarna också från den speciella semester- och julutbetalningen för att i stället få en bonus som är avhängigt företagets resultat. Alternativet till uppgörelsen var att jobben försvunnit österut.
Länge har sänkt arbetstid varit det tyska fackets undermedel mot arbetslöshet. Från 1993 gällde 36 timmar som norm i Metall, sedan 35 timmar. Men inte blev det fler arbetstillfällen.
Så sent som i höstas drog Metall igång en strejk i östra Tyskland, för 35-timmarsvecka med oförändrad lön. Snabbt insåg Metall att man hade varken medlemmarna eller allmänna opinionen med sig. Strejken avbröts.
Tyskarna verkar mera intresserade av arbete än arbetslöshet. Och enligt opinionsmätningarna föredrar de att arbeta längre om det behövs för att hålla inkomsten uppe.
I olika branscher talas det om höjd normalarbetstid. Men det blir mera olika. Allt från 28 till 42 timmars normalarbetsvecka finns på bordet.
Parterna på arbetsmarknaden verkar kunna tänka om och möta de utmaningar för det tyska näringslivet, hemma och internationellt. De skulle därmed kunna påverka politikerna positivt, så att dessa genomför reformer som botar EU:s sjuke man. Tysklands dåliga tillväxt är huvudanledningen till att EU sackar efter USA och har svårt skapa de nya jobb som ersätter dem som går till låglöneländerna.
På papperet kan Tyskland trösta sig med sin framgångsrika exportindustri. Men den ger inte många nya jobb hemma. Mer än hälften av exportvärdet har sitt ursprung i insatsvaror från utlandet.
Tysklands två stora partier, kristdemokraterna som regerade 1982-1998, och socialdemokraterna, har ledare som länge insett att det inte finns pengar till trygghetsystemen och att arbetsmarknaden måste förändras som ett led i strävan att öka sysselsättning och tillväxt. Exempelvis går en arbetslös i genomsnitt utan jobb mycket längre än i Danmark, och om det Danmark går att registrera ett nytt företag på ett par dagar behöver man i Tyskland i snitt sex veckor för pappersexercisen.
Reformbehovet är uppenbart, och insikten härom är inte nödvändigtvis partiskiljande. Men de politiska låsningarna har varit starka. Även kristdemorakter och socialdemokrater varit i princip överens har reflexen varit att säga nej till motparten.
Förbundskansler Gerhard Schröders röd-gröna regering, illa ute i lokalval och opinionsmätningar, föreslår en reform av arbetslöshetsförsäkringen från 1 januari 2005. Det finns förvisso enskildheter som kan behöva diskuteras. Men oppositionen verkar ha svårt att undvika frestelsen att angripa regeringen från vänster.
Den ledande kristdemokratiske politikern Horst Seehofer säger således att det är fullständigt oacceptabelt att en person som hela livet betalat in till arbetslöshetsförsäkringen efter ett år utan jobb bara skulle få en ersättning på socialhjälpsnivå.
Tyskland har nära fem miljoner arbetslösa, därav över 1,5 miljoner i över ett år.
Regeringen föreslår att a-kassa bara betalas ut i tolv månader. För arbetstagare över 55 år som nu har a-kassa i maximalt 32 blir tiden 18 månader. Övergångsregler och särbestämmelser kan fylla på den arbetslöses inkomst så att vissa till och med för det bättre än nu, och han/hon utlovas bättre arbetsförmedling. Men främsta drivkraften bakom reformen är förstås att spara pengar åt staten, vars budget går med alldeles för stort underskott, enligt reglerna för valutanionen EMU.
Tyska reformer har tendensen att börja storstilat för att sedan sluta i nästan ingenting. Frågan är om läget nu uppfattas så allvarligt att parterna både i politiken och på arbetsmarknaden kan enas, som i fallet Siemens, för sådant som verkar både på kort och lång sikt. (SNB)
Utrikeskrönika