Tyranniets svenska medlöpare, då och nu
Tidsandan blundade. Medlöperiet har sin del i skulden för de värsta av förbrytelser. Foto: PRESSENS BILD
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den svenska historien omvärderas ständigt. Det som kallas tidsandan speglas på olika sätt, beroende på hur den rådande tidsandan ser ut. Det som betraktades som helt normalt under 1930-talet är i dag något som det tävlas i att ta avstånd från. Senare tiders galenskaper är svårare att kritisera på det viset.
I de forskningsprogram som har pågått hos Vetenskapsrådet sedan 2001 tar det ena upp Sveriges förhållande till nazidiktaturen och det andra beskriver kommunistiska regimer. Det är alltså 1900-talets två stora kollektivistiska diktaturideologier som dras fram i ljuset. Nya fakta offentliggörs, märkliga sammanhang uppdagas.
Andra världskriget och den systematiska förintelsen av Europas judar och andra förföljda grupper ligger en bra bit tillbaka i tiden. Tillräckligt långt för att de människor som då var vuxna nog att hållas ansvariga för sina handlingar nu är borta. Att kritisera tyranniets medlöpare och aktivister för deras ställningstagande mot människors rättigheter ger därför inga konsekvenser förutom de moraliska. Eftervärldens förkastelsedom är för den skull ingalunda meningslös.
Annorlunda är det med de kommunistkramare som omfamnat hårdföra mördarregimer i Maos Kina, Pol Pots Kambodja, eller till volymen något mindre bloddrypande varianter av diktaturer som Kuba, Vietnam eller Mocambique. De svenskar som bekänt sig till kommunismen sedan mitten av 1960-talet och framåt har inget att skylla på. De har hela tiden medvetet stöttat diktaturer, och de har inte sällan framställt dessa förtryckarstater såsom varandes överlägsna de fria demokratiska marknadsekonomierna.
Flera av dessa gamla kommunister är fortfarande yrkesverksamma. Många är aktade kulturpersonligheter, journalister, politiker eller akademiker. Fidel Castros Kuba har i dessa kretsar åtskilliga hängivna tillskyndare. Och även Nordkoreas pågående folkmord slätas över.
Jämfört med de svenskar som stödde nazisterna, har dessa kommunister kommit lindrigt undan. Kanske får de sin välförtjänta dom efterhand som tidsandan gör dem mindre respektabla i samhällslivet.
Vetenskapsrådets rapport visar att somliga av kyrkans präster anpassade sig till Nazitysklands raslagar. Fram till världskrigets slut rättade sig prästerna efter utrikesdepartementets rekommendationer och krävde att svenskar som skulle gifta sig med ariska tyskar kunde bevisa att de inte var judar. Så illa var det.
Det är en skamfläck i svensk historia, liksom andra exempel på hur Sverige bröt mot de mänskliga rättigheterna under andra världskriget.
Samtidigt är det lätt att i efterhand peka finger åt dåtiden. När tyskarna väl förlorat kriget och nazismens monstruösa förbrytelser blev väl kända, kunde bara vettvillingar framhärda i att det var rätt att stoppa judiska flyktingar, att ha raslagar i Sverige och att tvångssteriliseringar var en rimlig metod för att skapa ett bättre samhälle. Inte desto mindre förekom, som Bertil Jobeus erinrade om i sin kolumn i gårdagens VT, experiment med utvecklingsstörda ända in på 50-talet i den svenska mentalvården.
Och vad i dag kommer i morgon att fördömas som galenskaper och skamfläckar?