Två tidschocker i vår tid
Foto. HANS BRANDIN Christel Alvarsson.
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag var tvungen att kolla varför och läste om det ganska komplicerade sättet att beräkna tiden för firandet av påsken. Från början var en viktig utgångspunkt att undvika krock med den judiska påsken. Man har haft olika metoder att beräkna när påsken ska inträffa och ibland har man inte haft några metoder alls.
Nu är det i alla fall så att i Sverige infaller påsken den första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen.
Vårdagjämningen är nu på söndag. Fullmåne är det fredagen därpå (som alltså blir långfredagen) och därför firas påsken så tidigt i år att jag fick min första tidschock.
Det var inte så farligt. Värre var det med den andra. Stora chocken.
För en dryg vecka sedan träffade jag 37-åriga trebarnsmamman Christel Alvarsson från Björkö utanför Loftahammar för att skriva ett porträtt. När vi hade pratat på folkhögskolan, där hon studerar, så åkte jag efter henne på en lång och slingrig väg ut till Mörkvik på fastlandet utanför Hula i Loftahammar.
Där hade hon sin snöscooter och jag skulle ta bilder av henne när hon reste hem över isen till Björkö som skymtade i fjärran.
Då berättade jag för Christel att ett av de allra första uppdragen jag hade som fast anställd journalist (på dåvarande Västerviks-Demokraten) var att träffa hennes pappa som fått bidrag för att kunna köpa en hydrokopter.
Jag minns hur jag krampaktigt höll mig fast i hydrokoptern när vi dånade fram över isen och rakt ut i öppet vatten. En känsla som jag kan återkalla när som helst.
- Den gången var jag med, sade Christel. Det var egentligen mig det handlade om. Hydrokoptern var inköpt för att jag skulle kunna komma till skolan även när isen varken bär eller brister. Jag gick då i första klass och var med på bilden från Björkö.
Här stod jag alltså med en 37-årig trebarnsmor som var en sjuårig skolflicka när jag gjorde ett av mina första reportage som fast anställd journalist! Tre decennier sedan! Jag blev alldeles matt när jag tänkte efter och stod länge och såg efter henne när hon puttrade iväg över isen till Björkö.
Jag minns precis vad jag tänkte, när jag insåg att det gått 30 år mellan reportagen. Så här tänkte jag:
"Vad fort det gick".