Detta gäller såväl internationellt - på världsekonomiska forumets möte i schweiziska Davos i januari fick de tillresta svenskarna stå modell för klok hantering av finanskrisen - som hemmavid. Både Reinfeldt och Borg får betyget 3,8 på en femgradig skala i den senaste Sifomätningen av förtroende hos väljarna. Alliansens regeringsduglighet har vunnit två val och ställt det vanliga förhållandet mellan Socialdemokraterna och det borgerliga blocket på huvudet.
Men varje mynt har sin baksida. I en intervju med Malou von Sivers i fredags förklarade Anders Borg att han inte alls tycker det är särskilt kul att vara finansminister. Den dagen han får sluta som finansminister kommer att bli en av de bästa i hans liv. Detta kommer dock inte ske förrän ett par år in i nästa mandatperiod, för det har han lovat Fredrik Reinfeldt. Ja, förutsatt att Alliansen vinner valet 2014, förstås.
Normalt sett brukar det inte vara så klokt av en politiker att börja spekulera i sin avgång, än mindre att längtningsfullt tala om den. Politiker förväntas vara "hungriga" och framåt. Politiker förväntas i allmänhet vilja regera. Och Lena Mellin på Aftonbladet finner det rent av obegripligt, och säkert otacksamt, att Anders Borg, som har ett av landets mest intressanta och stimulerande arbeten, inte tycker att det är roligt. Själv är jag mycket glad över att vi har en finansminister som inte tycker det är särskilt kul att sitta på ministertaburetten, men som ändå gör det. Sådana politiker borde vi ha fler av.
Filmen "The King’s Speech" hade svensk premiär i början av februari. Där gestaltar Colin Firth (som belönades med en Oscar för sin insats) prins Albert av York, andre son till kung George V av Storbritannien. När Alberts bror abdikerar tvingas han trots allvarliga tvivel på sin egen förmåga och ett svårt talfel att bestiga tronen och möta den skräckinjagande uppgift som väntar (andra världskriget tornar upp sig vid horisonten). Filmen skildrar med stort patos prinsens pliktkänsla. Han vill inte bli kung, men vet att lotten har fallit på honom.
Demokratin är ett utmärkt system för offentlig maktutövning - dessutom det enda rimliga. En av dess defekter, som man på olika sätt måste motverka, är dock den inbyggda mekanismen att placera de som vill regera, de som vill bestämma över andra, på beslutande positioner. Historien visar att dessa personer inte sällan är knäppgökar. Detta kanske man i och för sig inte ska förvåna sig över. De bästa ledarna är snarare de motvilliga, de som gör en insats av ren plikt.
När Anders Borg berättar att han inte sov ordentligt en enda natt under finanskrisen tycker jag naturligtvis synd om honom. Men ett som är säkert är att det gör honom till en bra finansminister. Vi ska vara glada att Anders Borg tar ansvar för landets finanser. Dels för att han gör det bra, dels för att vi slipper att en finansminister som faktiskt vill vara det.