Jag läser inte Kyrkans Tidning särskilt ofta. Men ibland tittar jag in på KT:s sajt och följer debatter där. I helgen fick jag läsa en av rubrikerna flera gånger innan jag insåg att det jag läste var korrekt. "Sofia församling anställer imam".
Som kristen, men inte medlem i Svenska kyrkan, slog jag först ifrån mig nyheten med en suck och tackade Gud för att jag för några år sedan lämnade organisationen.
I mitt tycke närmar sig Svenska kyrkan politiska frågor och andra angelägenheter på ett sätt som man inte borde. Ibland blir det partipolitik av det och ibland blir det andra konstigheter, som detta med imamen.
Men det som sker i Svenska kyrkan blir automatiskt en angelägenhet också för oss andra i och med organisationens storlek och särställning, trots skilsmässan från staten.
Det har anställts en imam i Sofia församling för dess arbete i den så kallade Fryshuskyrkans mångfaldsarbete. Maria Kjellsdotter Rydinger är präst i Sofia församling och säger till KT att "det finns en önskan ifrån Fryshuset att det ska finnas en imam där" och så tillägger hon: "Det är en multikulturell plats, därför är det ingen självklarhet att bara kyrkan finns där."
Hon har förvisso en poäng i att det finns ett värde i det arbete som bedrivs tvärs över religions- och samfundsgränser. Men det betyder inte att Svenska kyrkan och dess medlemmar ska stå för fiolerna för att en annan av världsreligionerna ska finnas representerade i Fryshuset eller på andra platser.
Det är knappast troligt att särskilt många medlemmar i den svenska lutherska kyrkan tänkt sig att deras kyrkoavgift ska gå till muslimsk missionärsverksamhet. Kyrkans Tidnings ledare hejar givetvis på och menar att församlingen har gott självförtroende som vågar göra detta. För mig signalerar det raka motsatsen i vårt aningen kristofobiska Sverige anno 2011.
I Västerviks-Tidningen i måndags resonerade Rune Engelbrektson i sin kolumn om ett fenomen som han helt uppenbart ogillar. Han är en van konsertbesökare och för läsare av VT också känd som recensent och kulturskribent. Engelbrektson ifrågasätter varför somliga konserter som är förlagda i kyrkor i vår bygd efterföljs av en kristen andakt. Han menar att kyrkan vid konserttillfället förvandlas till konsertsal och då inte är kyrka.
Men kyrkan är alltid kyrka och det är kyrkan som öppnar upp för att nyttja lokalen till annat, exempelvis konserter. Givetvis är det då helt i sin ordning att kyrkorna tar tillfället i akt att föra ut sitt budskap när gudstjänstlokalerna är till bredden fyllda med åhörare - motsatsen vore egentligen det mer anmärkningsvärda.
Sveriges kristna - svenskkyrkliga, missionskyrkliga, EFK:are, pingstvänner, metodister, katoliker, baptister och så vidare - får inte huka för det grundläggande, den kristna tron.
I en tid av ökat andligt sökande måste självförtroendet åter infinna sig, åtminstone till den grad att man inte förnekar sig själv och sin egen tro. För nog är det lite vad som görs när Svenska kyrkan anställer en imam - eller om man skulle behöva be om ursäkt för att det hålls andakter efter konserter i kyrkolokaler.
Kyrkorna och samfunden ska baske mig inte behöva be om ursäkt för att de finns till eller för att de är kristna.
Den svenskkyrkliga prästen Annika Borg avslutade sitt debattinlägg i ämnet på debattsajten Newsmill med orden: "Svenska kyrkan ska inte vara en mångreligiös paraplyorganisation". Hon slår huvudet på spiken.