När jag parkerat bilen och försöker ta mig till ingången av hagen tvingas jag täcka över huvudet och springa för att skydda mig från hettan som sprider sig från bålet, som vid det här laget har börjat breda ut sig till det närliggande skogspartiet. En av mina kompisar kommenterar detta med förskräckelse. En äldre herre kommer fram och berättar att det är första gången på kanske 25 år som vinden blåser i den riktningen som den gör i dag. Men då vägen förhindrar att elden sprider sig vidare verkar övriga på platsen ta det med is i magen. De har gjort det här förut och innan dem, deras föräldrar och farföräldrar. Det är valborgsmässoafton - en av många viktiga och anrika traditioner i vårt land. Den dag då svenska folket tar avstamp för en ny morgonväkt genom att, likt generationer före oss, tända vårdkasarna för att symboliskt sprida ljus och driva vinterns mörker på flykt.
Alla människor har sitt sätt att fira vårens ankomst: En kollega jagar febrilt efter de första blommorna som hon sedan stolt kan visa upp på Facebook. Motionsspåren längst med kusten fylls av joggande och promenerande par som har återupptagit sina nyårslöften om att motionera mer, uteserveringarna fylls av människor som vill insupa våren och njuta av smaken från en glass eller en kall öl i solskenet. Från var och varannan trädgård sprider sig, oavsett veckodag, grilldoften och samhörighetens glada skratt från grannar som spelar kubb.
För egen del möter jag som pollenallergiker våren med blandade känslor. Men om jag väger de besvär jag har mot alla de positiva effekterna med våren, så är det svårt att i dessa tider inte känna glädje över att man har fått växa upp i Sverige. Att känna tacksamhet gentemot ens föräldrar och generationerna innan oss som under hundratals år med blod, svett och tårar har byggt upp, format och försvarat det landet som vi i dag bor i.
Så har det dock inte alltid varit för min del. Under mina yngre tonår firade jag varken jul, midsommar eller valborg. Nej, traditioner var ett borgerligt påfund som höll oss samman inom landet och motverkade att vi skulle kunna ena arbetarklassen och vända våra vapen mot överheten för att kullkasta vårt statsskick och införa det klasslösa samhället, som det så fint hette. Men som tur var växte jag ifrån min ungdoms storslagna, men ack så verklighetsfrånvända, idéer. Allt medan min förståelse för människans behov av inte bara materiella ting utan även gemensamma värderingar och traditioner växte fram ökade också min kunskap om det lidande och miljonstals döda människor som socialismen och kommunismens rotlöshet och likriktning innebar i praktiken.
Tyvärr har inte alla växt ifrån dessa åsikter. Nu menar jag inte bara de små vänstersekterna som frodas på sina håll i vårt län. Samtidigt som rotlösheten växer i samhället med politisk extremism och rasism som följd, så visar kulturradikalismen sitt fula tryne också bland ledande socialdemokrater. Carin Jämtin vill splittra vårt lands samhällsgemenskap ytterligare genom att införa muslimska lovdagar och Håkan Juholt vill rasera vårt statsskick och avskaffa monarkin, en av vårt lands få samlande nationella symboler som står över det partipolitiskt käbbel.
Kanske vore det i stället dags för vissa, att likt mig växa upp, kasta socialismens unkna idéer på historiens skräphög likt gamla bruna löv och verka för den samhällsgemenskap som så innerligt behövs i vårt land.