Första november är det byte på topposten i ECB, Europeiska centralbanken i Frankfurt, en av de viktigaste aktörerna i eurokrisen. Jean-Claude Trichet lämnar över till Mario Draghi.
Vad nu då - en fransman följs av en italienare? Deras länder, där de båda varit chef för centralbanken, är ju inte precis kända för finansiell disciplin.
Men det är en del av EU:s mångfald, enligt vännerna, destruktiva splittring, enligt motståndarna, att här är två herrar med stort förtroende bland dem som efterfrågar kompetens och personlig integritet i EU:s institutioner. Trichet har varit mer tysk än fransk i sin inställning till finansiell ordning och reda, och Draghi har odlat bilden av valutahök.
Orsak - ja, personlig övertygelse får man förmoda, men också därför ECB-toppen måste vara acceptabel för Tyskland, som betalar in mest till EU:s budget, är viktigaste garanten för eurozonens räddningsplaner och motorn i EU:s ekonomi.
Visst, även Tyskland har skuld i eurokrisen, men den kan inte lösas utan Tyskland. Det är nog därför Trichet i en avskedsintervju i Financial Times säger att en av krisens viktigaste läxor är behovet av större enhet.
I samma tidning konstateras att tyska politiker och näringslivsledare ser "mera Europa", ökad finansiell samordning, som vägen framåt.
Stämningen kunde inte vara mera annorlunda i de viktiga utanförländerna Storbritannien och Sverige.
När det regerande brittiska Torypartiet kongressade i Manchester i början av oktober var budskapet kärvt från premiärminister David Cameron och finansminister George Osborne. Blod, svett och tårar utlovades efter att den förra Labourregeringen försatt landet i ett statsfinansiellt läge i klass med Greklands.
Men vid ett tillfälle var stämningen uppåt. Jublet steg mot taket när utrikesminister William Hague sa att Tories gjort britterna en tjänst när de stött det folkliga motståndet mot Tony Blairs försök att närma britterna till euron efter att han vann valet 1997.
Nu liknar Hague eurozonen vid ett brinnande hus utan utgångar för de instängda.
Eurokrisen ger näring åt gammal brittisk EU-skepsis, en gång odlad främst till vänster, nu, sedan länge mest uttalat till höger.
Jämför med Sverige. Neutralitetspolitiken må vara död, men verkar ha återkommit i ny form under eurokrisen, i inställningen att vi ska vara glada för att vi står utanför.
Brittiske finansministern George Osborne säger att en stabil och framgångsrik euro är av yttersta vikt för den brittiska ekonomins hälsa och Anders Borg är av samma uppfattning. Sveriges regering utesluter heller inte en övergång till euro.
Men eurokrisen visar att britter och svenskar när det gäller Europasamarbetet snarast förenas av sin grundläggande skepsis till vad de håller på med "på kontinenten."
Det handlar om att i alla fall låtsas kunna stå vid sidan om.