Den 30 januari 1945 torpederade en sovjetisk ubåt ett tyskt fartyg på väg västerut genom södra Östersjön. 9 000 människor, däribland många civila flyktingar, omkom.
Adderar man antalet offer för de olyckor som återkommande inträffar i flod- och kusttrafik jorden runt blir summorna förfärande.
Titanics undergång den 15 april 1912 utanför New Foundland är med sina 1 500 offer inte den sjökatastrof som krävt flest människoliv.
Och vad gäller betydelsen för samtiden var det nog viktigare att USA:s inträde i första världskriget påskyndades av att tyskarna söder om Irland den 7 maj 1915 torpederade den brittiska atlantångaren Lusitania, på väg från New York till Liverpool. Bland 1 200 offer var många amerikaner.
Men i länderna kring norra Atlanten, och för alla världsmedborgare som påverkats av vår historieskrivning och våra massmedier, förblir Titanic ett sällsynt starkt begrepp.
I Sverige kan det vara så att Titanic, på hundraårigt avstånd, underlättar den smärtsamma bearbetningen av Estonias undergång 1994.
Hos en äldre generation kan Titanic väcka minnen om farorna till sjöss under andra världskriget, och om känslorna när svenska Stockholm 1956 kolliderade med Andrea Doria, Italiens nationalstolthet. Fartyget sjönk nära USA:s kust. Över 40 människor dog.
Just Italien kan i Titanics öde finna obehagliga paralleller till vad som i januari hände Costa Concordia. I båda fallen svek den mänskliga faktorn - gravt.
Det blev 2 000 sidor protokoll om Titanic. De som då satt i ansvarig ställning ansträngde sig att inte hitta några fel, enligt senare kritiker för att slippa ta på sig kostnader.
Tidens nationalism och hjältedyrkan innebar att etablerade makthavare försökte förvandla olyckan till en hyllning av mänsklig upphöjdhet och storhet inför ett oundvikligt öde. Drygt två år senare var det samma sorts makthavare som sände miljoner unga män i döden för den nationella och personliga ärans skull.
Den brittiske historikern Eric Hobsbawm har myntat uttrycket "det korta århundradet" för perioden 1914 - 1991, från första världskrigets utbrott till slutpunkten i Sovjets upplösning 1991. Men tidigt uppkom föreställningen att det korta århundradet med världskrig, nazism och kommunism, inleddes med Titanics undergång.
Vraket av Titanic återfanns 1985 och en ny våg av intresse för olyckan och dess betydelse vällde fram. 1997 kom James Camerons succéfilm.
Titanic förblir ett mänskligt drama, men även en politisk symbol. Titanics öde visar, skrev doktor Joachim Kahl, Marburg, år 1999 att det inte finns något osänkbart skepp, inga osårbara hjältar, ingen obetvinglig supermakt och inga för alltid tryggade framsteg.
Det är hundra år sedan Titanic förliste. I dag skylls katastrofen inte främst på ett isberg, utan på frånvaro av omdöme.
I augusti 2014 har det gått hundra år sedan första världskrigets utbrott. Titanics öde framstår som en förvarning - giltig än i dag. För det korta århundradets fasor hade ju kunnat undvikas.
"Det började som en skakning på nedre däck..."
Inledningen till Mikael Wiehes "Andraklasspassagerarens sista sång."