Ganska exakt för tio år sedan klev jag in på kanslietoch löste medlemskap i ett politiskt parti. Bara några månader senare anställdes jag som ombudsman under valrörelsen 2002, som också resultatmässigt på riksplanet blev den mest katastrofala i partiets 98-åriga historia. Trots det valde jag att fortsätta engagera mig, offra hundratals timmar av min fritid och delvis försumma skolan. En av de vanligaste frågorna jag fick runtom på gymnasieskolor i samtal med andra ungdomar var: "Hur mycket betalt får du för detta?" och när jag svarade "inte en krona, det här gör jag på min fritid" blev repliken att jag var korkad. Många av mina vänner beundrade mitt engagemang men tyckte också att det var lite halvknäppt och naivt. Går det verkligen att förändra världen?
Mitt svar är att världen förändras varje dag, oavsett om vi vill eller inte. Frågan är bara om det ska bli till det bättre eller sämre. Att vara likgiltig inför orättvisor och vifta bort det med att sådant ändå inte går att påverka är att ge upp på förhand. Märkligt nog tycks de allra flesta av oss vara övertygade om att det går att förändra sin egen vardag, sitt eget liv och sin egen framtid - men inte andras. Allting handlar naturligtvis om att börja i det lilla. Statsministern Fredrik Reinfeldt började med att vilja förbättra villkoren för värnpliktiga och sedan invånarna i Täby medan oppositionsledaren Stefan Löfven började med att vilja förändra sin arbetsplats i Örnsköldsvik som svetsare. Idag är miljontals svenskar och ännu fler ute i Europa och världen beroende av deras påverkan. Du måste börja vilja göra något för att kunna åstadkomma något.
Alla behöver inte vilja bli statsminister eller ens kommunpolitiker, men det är många som missar chansen genom att i bästa fall bara nöja sig med att rösta var fjärde år. Vi har olika tid över till fritidsintressen i olika faser i livet och det är inte meningen att politik ska behöva uppfylla all ens lediga tid. För det stora flertalet av de drygt 250 000 svenskar som är medlemmar i ett parti stannar det vid ställningstagandet. Du får hem medlemstidningen, kan påverka vilka som ska stå på valsedlarna ett år innan allmänna val och kan följa det löpande arbetet så att du vet att samhället är på väg i önskad riktning. Vissa väljer att ta på sig en knapp eller sätter upp ett klistermärke för att dra sitt strå till stacken. Det räcker. Det viktigaste är att göra som Raoul Wallenberg gjorde, nämligen att ta ställning. Utvecklingen är emellertid oroväckande. Enligt tankesmedjan Sektor3 har de politiska partierna i Sverige har tappat fem av sex medlemmar under de senaste 30 åren. Om utvecklingen fortsätter kommer det om tio år inte finnas tillräckligt många medlemmar för att tillsätta alla politiska förtroendeposter. Allt färre gör allt mindre för att åstadkomma något allt bättre.
Att gå med i ett politiskt parti är ett av mina absolut bästa beslut i livet. Du ger mycket till ett parti men du får tillbaka kanske ännu mer. Möjlighet att förändra, vänner för livet, utbildning, allmänbildning och allt samtidigt som du får ta del av de fantastiska erfarenheter som föreningslivet ger miljontals svenskar varje dag. Att gå hem från ett scoutmöte, en båtklubbsträff eller en fotbollsträning är som att gå hem från ett partimöte med enda skillnaden att det sistnämnda också ger dig möjligheten att lämna efter dig en bättre värld. Din värld.
Allting måste börja i det lilla och varför inte göra som jag gjorde för tio år sedan? Om du sympatiserar med ett parti eller är nyfiken kan du alltid söka kontakt för att åtminstone välja att ta ställning. Kanske leder det till något mer länge fram i tiden. Kanske nöjer du dig med ett passivt medlemskap. Att lösa partimedlemskap kan vara den billigaste försäkringen du någonsin köpt mot att världen förändras till det sämre. Du kan förändra din egen värld och tillsammans kan vi förändra hela världen.