I stämmolokal och i foajéer finns stora skyltar uppsatta. Tillsammans, står det på dem. Signalen ges - det är avideologisering på gång i det gamla högerpartiet.
"Det ska i grunden inte finnas någon väljare som ska säga mindre än att ’Ja, jag skulle kunna rösta på Moderaterna’. Sen gör inte alla det, det förstår vi också", som partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt uttryckte saken i en intervju i Dagens Nyheter i veckan.
Nej, inte ska man lyfta fram gamla ideologier och politiska benämningar som eventuellt skulle kunna skrämma bort någon, eller beröra politiken och det politiska tänkandet mer på djupet. Det går ju så bra nu.
Det första stora diskussions- och beslutspasset under Moderaternas stämma i Örebro detta veckoslut gick av stapeln i går och handlade om förslaget till nytt idéprogram.
I den bästa av världar hade förslaget sett annorlunda ut. Visst finns hållningar som verkligen är av tydlig ideologisk art. Samtidigt saknas andra viktiga konservativa markeringar och förslaget är dessutom alltför fullt av upprepningar av tomma ord som: ansvar, förnyelse, samhällsbärande och så vidare. Det blir inte mer trovärdigt bara för att det upprepas gång på gång. Frågan är hur mycket av texten som i grunden är unikt moderat? Kanske är det så här slätstruket ett idéprogram på 2000-talet måste vara? Nej då, det går att skriva idéprogram där orden verkligen betyder något. Ursäkta min nostalgi, men det bevisade det förra från 2001.
Programmakarna för det nu antagna idéprogrammet föreslog att den ideologiska markeringen, liberalkonservativ, inte skulle finnas med i det nymoderata programmet. Läsaren av programmet skulle däremot kunna tillgodogöra sig att partiet hämtar kraft i upplysningen, marknadsekonomin, globaliseringen, europatanken och välfärdsidén. Men som sagt, inte ifrån liberalkonservatismen.
Nämnas bör att tydlighet med vilken ideologiska grund ett parti har, också varit givet i Moderaterna och är det alltjämt i de andra riksdagspartierna. Det ska för moderater givetvis inte handla om att måla upp en utopi. Det handlar om en hederlig innehållsdeklaration av var idégodset är hämtat.
Tack och lov beslöt sig de moderata stämmoombuden för att rata förslaget att inte ha det med och faktiskt skriva in, om än mycket vagare än i förra programmet, att Moderaternas idétradition är inspirerad av liberalism och konservatism.
I grund och botten är det en ytterst märklig företeelse att ledande företrädare i ett politiskt parti ens kan komma på tanken att undvika att nämna sin ideologiska hemvist. Som om man skäms och inte vill riskera att förlora potentiella väljare. Det går ju så bra nu.
I samma DN-intervju som refereras ovan, liksom i sitt inledningsanförande i samband med moderatstämmans öppnande i torsdags var Reinfeldt mycket noga med att markera mot dogmatism och stora visioner och propagera för pragmatism och allmänintresse.
Ställer man pragmatism mot dogmatism, vilket statsministern uppenbarligen gärna gör, så gör man det ytterst enkelt för sig. För de allra flesta av oss är det svårt att i ett sådant val peka på dogmatism som det rätta. Men för att pragmatismen och, alltså i förlängningen den politiska kompromissen, ska vara betydelsefull måste också ingångsvärdena i den vara tydliga. Pragmatism utan tydlig värdegrund blir ett löst tyckande eller ett blött finger i luften.
Ständig förnyelse är inte längre ett medel utan helt ett mål. Ständigt ska man förnya och lyssna in, därpå omvärdera så att man kommer fram till att man tycker som de flesta. Kanske kan man då få abonnera på makten ett tag till. För nog är det gott med maktens sötma. Och visst - förnyelse i den nymoderata tappningen har varit en valvinnande attityd ett par gånger och här på partistämman är det få som skulle yttra ett kritiskt ord till detta förhållningssätt. Det går ju så bra nu.
Men håller den ständiga förnyelsen och slätstrukna pragmatismen som idé och som politiskt mål i längden?