Med färska valresultat, statsvetares analyser i minnet och med partiernas egna valutvärderingsgrupper i arbete har eftervalsdebatten kommit igång på riksplanet. Somliga partier och politiker har för vana att tala tyst om problemen i offentliga sammanhang, andra är mer benägna att tala ut och proklamera krig mot partiledningar och partiledare. Det handlar om avgångar, kriser och krig.
För dem som vill få vatten på sin kvarn har dessutom opinionsmätningarna börjat drälla in. Inte med samma intensitet som före valet, men ändå. I torsdags presenterade Novus sin senaste mätning. Den bekräftar trenderna i valet. De borgerliga småpartierna ligger dåligt till - Centern får 4,6, Folkpartiet 7,0 och Kristdemokraterna 4,4. På andra sidan blockgränsen går småpartierna marginellt framåt sedan förra mätningen: Vänsterpartiet får 5,0 och Miljöpartiet 8,2. Socialdemokraterna backar till 29,9 (-0,5) och Moderaterna blir största parti med 33,6 procent vilket är mätningens största förändring, uppåt med 1,6 procentenheter. Och Sverigedemokraternas 6,4 är något högre än valresultatet.
Således: Kris för S, kris för KD, kris för C, kris för FP och kris för V, eller? Ingen kan väl på allvar påstå att det är kris för ett parti som går bakåt i en opinionsmätning. Men visst är en opinionsmässig trend av dåliga siffror som också bekräftas i ett val, ett tecken på problem. Men kris? När ett kristillstånd råder är det så mycket mer som bör läggas till. Inte minst måste också alternativen vägas in - i årets val gick det sagolikt bra för Moderaterna.
Men låt oss börja med valresultatet. Det som vid en snabb blick kan förefalla ett bakslag för ett parti behöver nödvändigtvis inte betyda att stödet minskar. Både Folkpartiet och Vänsterpartiet fick fler röster i årets val än i förra, däremot tappade partierna i procent av rösterna och i antalet riksdagsmandat. Det är inte bra det heller, men väljarmässigt är det Centerpartiet och Kristdemokraterna som vid sidan av Socialdemokratin går tillbaka.
För att krisen ska vara ett faktum bör det också handla om något mer djupgående än bara siffror. Råder det ett klimat av självinsikt, självkritik, finns möjligheterna för öppen diskussion och framför allt en vilja till förnyelse och ideologisk och sakpolitiskt spänst. Då är frågan om kris är rätt ord att beskriva läget med, även om siffrorna inte är de bästa.
Kristdemokraterna har aldrig varit det stora borgerliga partiet men trots det var 5,6 procent i valet är inget lysande resultat. Hägglund har inlett ett spännande förnyelsearbete och det vore bra om han fick fortsätta leda det arbetet i lugn och ro med stor lyhördhet inför KDU:s kriskommissionsrapport och resultatet av det arbete som partiets Framtidsstrategigrupp nu håller på med. Det kan vara värt att påminna om att hans företrädare ledde partiet från 1973 till 2004 och inte på allvar lyckades få in partiet i riksdagen förrän 1991. Vid sidan av det visserligen pigga och fräscha, men ideologiskt insomnade, samhällsbärande moderata partiet sticker KD redan nu ut. Med en utveckling av det inledda förnyelsearbetet skulle KD på allvar kunna utmana.
För Centerpartiet gäller annat i dagsläget. Det unika med Centerpartiet är numera att de övertagit några moderata paradgrenar som LAS-kritik och viljan att utmana fackens makt. Men i mångt och mycket skiljer sig partiet inte längre ut från andra, samtidigt som gamla centerväljare känner igen sig i Moderaternas retorik. Den ideologiska profilen ska numera vara socialliberal, men den grenen är Folkpartiet mer vana vid och bättre på. Det finns potential i Centern, men det sitter långt inne och det talas varken om ledarbyte eller om politisk rannsakan, trots att partiet fick ett historiskt dåligt resultat i valet. Här borde det talas kris. Precis som i socialdemokratin.
Både Centerpartiet och Socialdemokraterna kallar sig folkrörelser. I takt med att tiden gått och partiernas politiska grundbultar inte hunnit reformeras och förnyas har människorna efter hand lämnat partierna. Folkrörelse utan folk blir bara rörelse. Och en rörelse som står stilla blir väl - ingenting.