Tillbaka till Fattigsverige?
Miljön. Kolumnisten Magnus Nilsson tror inte på Al Gore. Foto: Manu Fernandez/AP/SCANPIX
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Regeringen, liksom många politiker i EU och USA, hävdar att en kombination av koldioxidskatter och forskning kan lösa uppgiften.
I Sverige skryter vi med att vi sedan början på 90-talet haft en kombination av tillväxt och lägre koldioxidutsläpp.
Det stämmer.
Men det beror på att vi kunnat trimma vår kärnkraft och vattenkraft samt att processindustri och tyngre materialbearbetning flyttat från Sverige. Den koldioxid som orsakas av den elektricitet vi köper från utlandet räknas dessutom inte in i våra utsläpp. På global nivå går detta inte att göra, med mindre än att vi börjar köpa el och industrikomponenter från utomjordingarna.
Lite fakta (från International Energy Agency <iea.org>) att bita i:
Sedan tidigt 70-tal har energikonsumtionen i världen fördubblats. Oljans andel har förvisso minskat från 45 procent till 35 procent. Men hela den minskningen har ersatts med gas, kol och kärnkraft. Alternativa energikällor (sopförbränning, biogas, vindkraft med mera) har legat på 10 procent i över 30 år.
För en svensk publik kan det vara intressant att kärnkraft sedan 70-talet har ökat sin globala andel från 0,9 till 6,3 procent. Det är en total ökning på 1 400 procent. Under samma tid har det i den svenska debatten hävdats att kärnkraften är gårdagens teknologi som "håller på att avvecklas i hela världen?".
Vad tror då IEA kommer att hända med fördelningen mellan de primära energikällorna de närmaste två decennierna?
I stort sett ingenting. Energikonsumtionen totalt ökar med 50 procent. Alternativen upp till 13 procent som bäst. Olja, gas och kol kring 75 procent.
Finns det då ingen möjlighet att dessa siffror kommer på skam?
Visst. Den ena möjligheten är tekniska genombrott som ingen i dag kan förutse. Men av allt att döma går utvecklingen av förnyelsebara energislag mycket långsamt. Naturlagarna styr.
Den andra möjligheten är att politikerna på internationell nivå beslutar om att energianvändningen skall minska radikalt. Det betyder att tre eller fyra miljarder människor döms till fattigdom. Många av dem kommer då att dö inom en tioårsperiod. Arabvärlden och Ryssland kommer att drabbas av akut penningbrist.
Vi andra, som har förmånen att leva i samhällen som redan har industrialiserats, klarar oss något bättre. Men vi får räkna med en levnadsstandard som den som gällde vid förra sekelskiftet. Tekniska och vetenskapliga landvinningar kvarstår, men även penicillin och modern tandvård kräver energi. Och sådant som dammsugare, kylskåp, bilkörning, flygresor och centralvärme blir otänkbart. I Sverige kommer färskvaror att bli en sommarföreteelse. Under vintern saltat kött och inlagda grönsaker.
Allt detta för att miljörörelsen och klimatpanikmånglarna fått oss att tro att en marginell förändring av klimatet kommer att leda till katastrof. Trots att klimatskiften har skett förr utan negativa konsekvenser. Och framför allt utan skuggan av bevis för att en förändring av människans koldioxidutsläpp kan hindra klimatförändringen.
Ett viktigt skäl till att Al Gore inte försöker bli president är att under en valrörelse skulle han - till skillnad från i dag - vara tvungen att svara på två frågor: Exakt hur mycket tycker du att bensinen skall kosta? Och kommer det att lösa det problem du talar om?
Således. Exit Gore.
Kolumnen