Tiden är en väsenslös men väldig närvaro, vill jag inbilla mig att Thomas Mann en gång skrev i sin Bergtagen. Det vill säga tusensidorseposet om den unge Hans Castorps vistelse vid sanatoriet Berghof i schweiziska Davos som nästa år började författas för precis ett sekel sedan. Vad passar väl egentligen bättre när man ska sammanfatta ett år, än att tala om tiden. Hur tiden brukas, eller snarare missbrukas i den politiska debatten. Ja, rent ut av blir till ett vapen som kan utnyttjas för att stjälpa sina politiska meningsmotståndare.
Ett sådant påstående kräver förstås att man talar mer om tiden i sig. Enklast kanske man kan dela upp tiden i dåtid, samtid och framtid. Det vill säga vad som hänt, vad som händer och vad som hända skall. Särskilt påtaglig i den politiska debatten blir framtiden eftersom den som är dess uttolkare troligen vinner kommande val. Ska man förlita sig på den principen torde vår tids framtidsbärare vara Nya Moderaterna som med sin förnyelse möjliggjorde en förening mellan borgerlig politik och den svenska modellen. Däremot finns en risk att framgångar som bygger på förändring, gör politiska rörelser fixerade av framtiden och således glömmer de så viktiga behoven av sammanhang.
Två exempel på fenomenet under det gångna året kan hämtas från Moderata Ungdomsförbundet. När året just tagit vid meddelade företrädare för dess förbundsstyrelse att man ska ägna mindre tid åt ”döda gamla överklassgubbar”. Med detta menat att man skulle ägna mindre tid åt klassisk bildning till förmån för att uppmärksamma relevanta samtidsproblem. I samma spår vandrade förbundets ordförande Erik Bengtzboe när han i slutet av november lät meddela att förbundet lämnar den traditionella beteckningen borgerlig. Ordet har enligt förbundsordföranden spelat ut sin roll och hör inte framtiden till.
Moderata ungdomsförbundet är förstås långt ifrån ensamma och liknande episoder kan hämtas från samtliga partier under det senaste seklet. Dessutom är ungdomsförbundets intention att vara en rörelse som uppmärksammar samtidsproblem lovvärd. Vad som egentligen vill sägas är att den som äger definitionen av vad som kännetecknar framtid har ett förödande vapen i sina händer. Detta eftersom denne således dikterar vilka tankar som får utrymme i politiken.
Den som inte tycker detsamma som framtidsbärarna, riskerar bli betraktad som en bakåtsträvare. En kritiker som företräder det förgångna som man gör bäst i att inte lyssna på. Det är en sak om denna slutsats mynnar ut efter en ömsesidig dialog, men allt för ofta är det utstakat långt innan man möter sin meningsmotståndare. Det banar vägen för att ”framtidsrörelser” ofta blir dogmatiska till sin natur vilket är problematiskt eftersom det aldrig finns en given väg för framtiden. Dessutom kommer framtidens företrädare aldrig kunna frigöra sig från den dåtid man kritiserar.
Framsteg kräver nämligen bakåtblickande. Det handlar, för att fritt citera gårdagens utrikeskrönika, om att goda krafter måste lära sig av historien för att på bästa vis kunna motverka det onda i världen. Annars riskerar man begå precis samma misstag som sina föregångare.
Således borde en lärdom vara att människan inte kan vända ryggen åt tiden. Dåtid är våra sammanhang, samtid är det liv vi lever och framtid är drömmarna som bär oss framåt. Helt enkelt är tiden en helhet, trots att vi så gärna delar den i isolerade kapitel.
Möjligen är det också våra partiers fixering vid framtiden som banar vägen för missnöjespopulismens framgångar. Genom att försöka isolera vår tid från historien, blir människor rotlösa och frustrerade. Om inte statsbärande partier som Moderaterna eller Socialdemokraterna fångar upp detta växande behov av sammanhang, kommer denna skara söka sig till dåtidsromantiserande ytterkantspartier. Ett faktum som redan låter sig visas genom Sverigedemokraternas framväxt. I denna och ovanstående frågor blir tiden ett vapen som måste hanteras ansvarsfullt.
Så, nog ligger det något i Thomas Manns tankegångar–tiden är en väsenslös men väldig närvaro som våra partier måste förhålla sig till. Den rörelse som enbart bygger sin föreställningsvärld på framtiden, riskerar snart bli fixerad av sina politiska dagdrömmerier. Då sällar man sig till historiens revolutionära krafter. Om jag inte missminner mig, är det precis en sådan rörelse Fredrik Reinfeldt menar att Nya Moderaterna inte är.
Eftersom ungdomsförbunden är partiernas framtid, får vi hoppas att de under kommande år fortsätter sitt uppmärksammande av samtidsproblem samtidigt som man tar tillbakablickarna i försvar. Det vill säga värderar historiens lärdomar samtidigt som den fortsatta förnyelsen bygger på att man även lyssnar på de som synes blicka tillbaka. Först då kan vi förvissa oss om att även nästa generations politiker, tar långsiktigt ansvar för Sverige.