"Fred i vår tid" utropade Neville Chamberlain stolt när han återvände till England efter fredsförhandlingar med Tyskland. Efter första världskriget fanns det få som trodde att ännu ett stort krig skulle drabba världen, om ens några alls. De som varnade för att man måste lära av historien och ha ett starkt försvar för säkerhets skull, förlöjligades och avfärdades som krigshetsande galningar. Det var då lika troligt att krig skulle bryta ut som att en människa skulle hoppa omkring på månen.
Men lika sant som historikernas ord om att det enda vi har lärt oss av historien, är att vi inget lärt av historien, så dröjde det bara ett år innan tyska granater från fartygsartilleriet på slagskeppet Schleswig-Holstein, började regna över den polska gränsposteringen Westerplatte. Trots den överväldigande tyska styrkan av nästan 3 500 man, artillerield och flygräder höll de drygt 200 man starka gränsposteringen, tack vare goda förberedelser och en stark försvarsvilja, ut i hela 7 dagar innan de fick order att ge sig. En bedrift som redan under andra världskriget, då flertalet länder gav sig direkt eller föll mycket snabbt, gjorde Westerplatte till en symbol för motstånd mot den utländska ockupationen. De polska soldaterna som kämpade de till det yttersta för att försvara sitt lands oberoende och rätt att själva forma sin rättsordning och kultur sågs som stora föredömen. När man ser till oddsen är det inte utan att man håller med det svenska metallbandet Sabaton, när de i sin låt om slaget vid Westerplatte sjunger om spirit of spartans.
I somras besökte jag mitt eget gamla regemente P18 i Visby. Det var inte utan att man fylldes med vemod och ögonen tårades när jag körde runt på det gamla regementsområdet och tänkte på hur detta anrika regemente med anor från till Karl XIII dagar, byggts upp och förfinats under århundraden. För att sedan med en handvändning, tillsammans med vår minst lika gamla tradition av värnplikt, läggas ned av oansvariga och håglösa politiker som tror sig kunna förutspå vad framtiden bär i sitt sköte.
Vissa händelser gör att man börjar fundera över historien och var vårt samhälle är på väg. Terrordådet i Stockholm förra året och de ofattbara händelserna på Utøya har åter belyst hur sårbart och oförberett vi här uppe i trygga Norden är för det politiska våldet som under det senaste decenniet har blivit allt vanligare, mer organiserat och allt grövre. Vi påminns om att vi inte längre är fredade ifrån de tragedier, den skräck och sorg som vi tidigare bara nåddes av via nyhetssändningarna ifrån Mellanöstern.
Vi kan inte längre rycka på axlarna och ta vårt statsskick, vår säkerhet och frihet för givet!
Om vår frihet ska bestå så förutsätter den nu, liksom tidigare ett pris, uppoffring. Nu är det upp till oss att säga ifrån. Att förhindra att våra politiker upprepar historien och istället återinföra värnplikten, ge säkerhetspolisen de befogenheter som dem behöver för att övervaka potentiella terrorister. Och på så sätt säkerställa att staten kan fullfölja en av sina absoluta huvuduppgifter, att försvara sina medborgare och folkvalda mot inre och yttre hot. Så säkerställer vi fred i vår tid.